Singelkillar...

Idag tänkte jag ägna mig åt vardagsobservationer. I siktet idag finns singelkillar kring 30-strecket. Ni vet, de där som har skaffat sig ett bra jobb, schysst lägenhet och tränar sina regelbundna 3-4 dagar på gymmet. Som är ute på after work med sina jobbarkompisar varje fredag. Som tycks leva ett rätt gött liv med många sociala kontakter. Men, på samma sätt som tjejer i samma ålder (även fast de aldrig skulle erkänna det om de fick frågan) börjar känna sig stressade över att de faktiskt inte har hittat "henne" än. Det är inte lika kul att bjuda hela baren på en runda öl längre, bättre vore det om man fick bjuda "frugan" på middag på någon fin restaurang istället.

Målmedvetna och drivna som de här killarna är så blir därmed varje interaktion med det motsatta könet en chans att hitta den rätta. Eller i alla fall den rätta för kvällen om man har sån tur. Det pinsamma i det här blir då att när ett killgäng bestående av till största delen singelkillar träffar på ett gäng tjejer så blir det genast oerhört viktigt att scanna av vilka av tjejerna som är singlar eller inte. De som är det bjuds genast på oerhört mycket uppmärksamhet. Sitter en kille och pratar med två tjejer, varav den ena är singel och den andre är upptagen så kommer den upptagna högst troligtvis aldrig få en syl i vädret. Detta även om singeltjejen inte är det minsta intresserad.

Jag utövade ett ganska roligt experiment på temat för några månader sen. Jag var på en fest där jag inte kände speciellt många. Min pojkvän var där, men vi kom inte riktigt samtidigt så det var inte uppenbart att så att säga hörde ihop. Jag pratade rätt mkt med de jag kände och sen hamnade jag bredvid en kille som jag aldrig träffat förut. Han var väldigt rolig att prata med, vi hade rätt mycket gemensamt ifråga om utbildning och såna saker. Jag nämnde aldrig min civilstatus eftersom att det liksom aldrig föll sig naturligt att göra det (så det var inte med flit). Efter ett tag kom min pojkvän dit och det blev väl ganska uppenbart att jag inte var singel. Killen som jag nyss haft en sådan givande diskussion med slutade i princip att prata med mig efter det... Och det är inte första gången sådant händer.

Så jag undrar, är världen såhär tragisk? Att man inte kan få föra en konversation med det motsatta könet utan att vara intresserad av något "mer"? Att vi är så stressade som människor att vi inte har tid att lägga på personer som "bara" kommer ge oss en intressant konversation och kanske i längden ett vänskapsförhållande? Jag börjar ärligt talat tycka att det är rätt tråkigt att gå ut och socialisera med folk eftersom att man alltid blir degraderad som ointressant om man råkar berätta att man har pojkvän.

Ett tips till er desperata killar i 30-års åldern. Vi tjejer med pojkvän har i 9 fall av 10 snygga singelkompisar. Men vi kommer inte att presentera er för dem om vi inser att ni är så desperata att ni inte har 10 minuter att lägga på att prata med oss om ni inser att ni inte kan få omkull oss..

Teenage dirtbag

Att överleva sina tonår är ingen enkel match precis. Jag är så glad att jag tog mig i ett stycke ur den pärsen. Högstadiet för mig var värst. I ett läge där alla försökte skapa sin egna identiteter, gärna genom att trycka ner andra. Där det viktigaste var att bli sedd, sen hur det gick till spelade egentligen inte så stor roll. Jag minns en gammal vän till mig. När hon började högstadiet var hon en glad, öppen tjej som inte hade några somhelst problem att träffa nya människor. När vi slutade nian hade högstadiet förvandlat henne till en innesluten person utan något förtroende för sin egen förmåga till att skaffa sig ett bra liv. Varför? Hon tillhörde den gruppen av tjejer som utvecklas väldigt tidigt, och som i samband med detta la på sig några kilos övervikt. Varför ingen gjorde någonting? Jodå, det gjorde vi. Jag minns en gång på skolgården, när min tjejkompis, jag och en tjej till skulle gå från en lektion till en annan. En av killarna i annan klass skriker något om att "den feta kossan går över skolgården". Min kompis blir jätteledsen och jag minns att jag och den andra tjejen skrek något elakt tillbaks. Men vad gjorde det, skadan var ju redan skedd. Vad lärarna sa? Tja, det skulle ta ändå till andra halvan av åttan innan vi faktiskt fick en lärare som gav oss mer förklaringar än "ja, men killar är så omogna i den här åldern, bry er inte om dem".

Jag har haft komplex för min "breda rumpa" ända sedan en kille på högstadie skrek "öh, du med den breda röven" till mig i kafeterian. Sista åren har jag i och för sig bara accepterat att jag i min värld har en stor bak. Dra på trissor när min personliga tränare för några veckor sedan sa "du måste börja köra mer benböj så att du får en rumpa någon gång". Eh? Jag har ju redan världens bredaste bak, vad pratar du om, tänkte jag. Det är helt sjukt. Att Siavash i G klassen i 10 år fått mig att tro att jag har en stor rumpa. Knäpp man är.

Så vad vill jag säga med det här inlägget då? Tonåringar är förj-vliga. Högstadiet är hemskt för många. Om du går i högstadiet och känner igen dig i min vän, ryt ifrån. Säg till lärarna. Prata hemma. Tjata. Om det inte funkar, byt skola. Men ta för guds skull inte åt dig. Jag vet att det är en klen tröst, men det är i 9 fall av 10 inte dina mobbare som är "vinnarna" i slutändan. Tvärtom. Många av de som var taskiga mot mig jobbar idag i kassan på Ica och är lönnfeta. Det är ganska kul faktiskt.

Men framförallt. Har du sagt elaka, omotiverade saker till någon? Försvarat det med att de måste fatta att det är ett skämt? Fråga dig då om du skulle ta det som ett skämt om de sa samma sak till dig. Och även om ditt svar är ja, tänk igen. Ingen människa förtjänar att behöva använda 10 år till att bearbeta högstadiet. Du vet inte vilka intryck dina ord gör, så väg dem på guldvåg. Och du, det är aldrig försent att be om ursäkt.

"I'm sorry,

this illusion

have cost you a lot of pain"

Klåparen.

Jag får mer och mer förståelse för de människor som blir arbetslösa och som tillslut ger upp att söka jobb och väljer att leva på diverse bidrag. Det är hårt att få avslag på avslag. Att gång på gång fundera vad man gjorde fel på intervjun, vad det är i ens kvalifikationer som inte är bra nog eller än värre, vad det är i ens personlighet och framtoning som gör att man inte räckte till. Vilka fel de hittade på en. Jag anser mig fortfarande tillräckligt envis för att inte ge upp ännu, men jag känner mig ändå rätt knäckt. Jag försöker se det som att vartenda avslag jag får för mig vidare mot ett ja, men det är svårt. Det är svårt att försöka se något positivt i att inse att 5 års studier och en massa engagemang vid sidan av studierna inte betalar av sig. Att det är något annat som spelar roll, något ogreppbart som jag inte förstår. Som jag inte kan fejka mig till att jag har.

Hur beter man sig för att få ett jobb? Hur gjorde du för att få det jobbet du har idag?

Vi blev som dom andra...

Jag vet inte om det ligger i ungdomens sätt att vara, men ibland känns det som att en av de största rädslor som finns från det att man fyller en sisådär 16 tills dess att man är i övre 20-års åldern är att "bli som dom andra". Att slukas upp i en massa av det som är mänskligheten; att inte vara sin egen, att inte vara en egen person. De senaste dagarna har jag roat mig med att lyssna på svenska låttexter från bl.a. Kent (framförallt innan Vapen och ammunition skivan), Snook (och även de två solokarriärerna från de herrarna) m.fl. Det vill säga texter som har skrivits av textförfattare i 20 års åldern. Vad sägs om rader som

"Jag ville vara speciell..." (Beskyddaren, Kent)

"Jag är fartblind, kriminell

Som om jag bryr mig" (Revolt III, Kent)

"Vi blir aldrig som dom från stan" (Ack, Sundbyberg, Oskar Linnros)

"Vi är inte äkta, för att va äkta, vi är bara äkta för oss själva" (Frankenstein Boogie, Snook)

Min poäng? Att vi är rädda för att hamna i ett fack och tappa kontrollen över våra liv. Vi vill så mycket med det för såvitt vi vet har vi bara ett. Jag känner precis som de här herrarna gör. Jag är skräckslagen inför att hamna i en vardagslunk där jag inte längre har kontrollen. Där jag bara låter dagarna glida förbi utan att göra aktiva val. Där jag gör vad samhället väntar sig av mig att göra, enkom för att det är vad som förväntas av mig. Där glädjen som jag i dagsläget känner i livet förtas av ansvar för saker som jag idag inte vill ha ansvar för.

Så min fråga är; vad händer sedan? Vad händer när den ifrågasättande rebellen faktiskt växer upp? Kommer jag att sälla mig till samhället på ren rutin eller är det ett aktivt val som man magiskt bestämmer sig för att göra om några år, även fast det idag känns så osannolikt långt borta från den jag är? Jag vill inte sluta vara den ifrågasättande, tänkande och "svåra" människa som jag är. Det har tagit mig 25 år att lära mig att acceptera henne för den hon är och faktiskt älska henne för alla knasiga tankar hon har. Så inte f-n tänker jag släppa henne nu... ¨

"When I grow up I'll be stable...?"

Inspirerad

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tillsynes okända personer som får en underligt stor inverkan på ens liv. Jag har hittat två till sådana inom kort tid. Jag vet inte vad det är med mig, om jag helt plötsligt blivit en mycket mer öppen människa och därmed har lättare att ta till mig av vilka andra är och vad de försöker dela med sig av. Eller om det är så att jag nu hamnat på en plats där folk är mycket mer benägna att dela med sig av sig själva till sina medmänniskor. Att de människor jag träffar nu helt enkelt inte är lika självupptagna och egoistiska. Om det är det senare som gäller så hoppas jag verkligen att jag kan lära mig att vara lika underbar och gullig mot dem som de är mot mig. Jag vill kunna få folk att le och må bättre med sig själva. Ge tillbaka av all den energi jag får från andra.

Blame it on the alcohol...

Jag funderar ibland på vad som är socialt accepterat och inte. Jag har, som säkerligen redan framgått, varit student i X antal år nu. Mitt studentliv har varit ganska "vilt" i perioder och det har funnits tider när jag regelrätt supit 2 gånger i veckan. Jag har bekanta som har legat (eller ligger) på en hårfin gräns till vad som kallas för alkoholism. Men det är aldrig någon som har ifrågasatt det här levernet, knappt mina föräldrar.

De senaste två åren har jag börjat ta mig ur den här cirkeln. Efter att ha jobbat på krog så länge som jag har så tror jag att man tillslut har två vägar; antingen börja dricka ännu mer (vardagsdricka) eller bli som jag blev och bli anti allt vad alkohol heter. Jag har alltid tränat under dessa perioder, vilket väl troligen är det som räddat mig från att det ska synas för mycket på min kropp vad jag håller på med. Vad som hänt nu? Nu blir jag ifrågasatt. Några kommentarer:

- Men du, ska du inte ens ha ett glas vin?

- Hörru, du kommer ju bli helt socialt missanpassad om du inte klarar en dag utan att träna

- Kom igen, en öl kan du väl ta i alla fall?

Till och med min mamma benämner mig som "renlevnadsmänniska" för att jag vägrar dricka vin till maten/ta en whiskey med henne på kvällen när jag är där och hälsar på.

Jag blir bara så trött. Jag mår bättre nu än vad jag någonsin gjort förut. Jag orkar mer på dagarna, jag är gladare, min mage krånglar mindre och jag är tillfreds med hur min kropp ser ut. Jag finner glädje i den timme träning jag gör per dag och oavsett hur pissigt allt annat känns så gör det mig glad. Glad på ett sätt som alkoholen aldrig någonsin fått mig att vara, min alkoholkonsumtion är snarare ett mått på hur dåligt jag mått under vissa perioder. Så kan någon berätta för mig varför det är nu folk helt plötsligt ska börja lägga sig i min livsstil? När det värsta som drabbar mig nu är en benhinneinflammation och inte magkatarr, övervikt och en trasig lever? Varför såg ingen mina rop på hjälp när jag faktiskt behövde den när jag drack för att döva mina känslor efter uppbrottet med mitt ex för ett antal år sedan? Jag har också reflekterat över det faktum att om jag tränat med ett lag, eller för den delen om jag vore kille som försökte bygga muskler, så hade ifrågasättandet förmodligen varit mindre. Jag brukar inte bry mig så mycket om skillnader mellan kvinnor och män i samhället, men just i det här fallet stör det mig...

Varför är en hälsosam livsstil så oerhört ifrågasatt? Vems problem förutom mitt eget är det om jag väljer att åka och träna direkt efter jobbet istället för att åka hem och kolla på TV? Vems kväll förstör jag om jag inte dricker på krogen? Vem kommer lida av att jag hellre äter en sallad än en hamburgetallrik på afterworken? Och om ingen brydde sig om min magkatarr, varför är då min inflammerade benhinna ett sådant stort problem? Någon som känner igen sig?

Då stänger jag själen

klämmer ihjäl den

hittar en himmelsk drog...

Here is your golden ticket..

...you're going to Vegas!

I alla fall i mitt huvud....

Att döda drömmar...

Jag brukar alltid hata att kolla på de första uttagningarna till Idol. Jag skäms så mycket för de där stackarna som står och sjunger och verkligen tror att de kan sjunga. Att de är så nära att bli upptäckta nu och att deras dröm kommer att slå in i övermorgon. Att domarna snart ska ställa sig upp och applådera för att de är så sjukt bra. Jag tycker mest synd om dem som faktiskt har haft folk omkring dem som sagt att de är bra, där ingen har vågat vara ärlig mot dem. Dessa personer blir ju uppriktigt ledsna när de får skit från domarna. Sen kan jag kanske inte känna samma medlidande med de personerna som uppenbart saknar självdistans och bara blir förbannade och anser att den samlade kompetensen som sitter framför dem är helt aningslösa om vad musikbranschen handlar om. Jo tjena du...

Varför jag kom och tänka på det här? Just nu känner jag mig som en av de där Idoldeltagarna. Jag ska snart gå på min egen privata "audition" och är livrädd för att få min dröm krossad. Att höra att jag inte är tillräckligt bra på något jag verkligen älskar att göra. Att jag inte är tillräckligt bra för att ta det ett steg till. Det här med att ha självdistans är något jag värdesätter väldigt högt och därför skulle det vara ganska jobbigt för mig att inse att jag är precis lika aningslös som de där stackarna i Idol. Nog för att man ska satsa på det man drömmer om och jobba stenhårt för att uppnå det, men ibland tror jag också att man kanske får inse att man inte har begåvningen till vissa saker. Att vissa saker aldrig kommer falla sig så naturligt för en så att det är något som man skulle kunna syssla med "på riktigt", hur mycket man en kämpar. Jag är en vinnarskalle och har oerhört svårt att ge upp, jag har sjukt svårt att acceptera att jag inte kan bli tillräckligt bra på det jag vill bli bra på. Så vi får väl se helt enkelt, hur knäckt jag blir och hur dåligt det går. Om jag faktiskt har någon självdistans eller ej...

Dance like nobody is watching...

How to save a life

Det finns så många sätt att förgylla en annan människas vardag, känd eller okänd. Med risk för att låta melodramatisk (vilket är lite min grej, jag vet) så blev jag räddad igår. Av en valpig kille i 20-års åldern som inte hade den blekaste aning om att han var den enda som fick mig att tycka att livet var värt att leva igår. Det kommer jag aldrig att kunna tacka honom för, men däremot kunde jag berömma honom för att han var grym på sitt jobb och det gjorde jag. Han log lite så jag hoppas att han tog åt sig.

Jag tror att vi är alldeles för dåliga på det. Att ge folk beröm för det som de är bra på. Vi är snarare benägna att göra precis tvärtom. Jag hörde en diskussion i omklädningsrummet på gymmet för ett tag sen mellan två damer. De stod och spydde galla över hur oerhört dålig instruktören varit och den ena sa "tja, jag var ju tvungen och gå fram och berätta för honom hur dåligt jag tyckte att passet var. Sån är jag, jag måste ju få säga när de är urdåliga". Visst tycker jag att man får ge konstruktiv kritik, men jag hörde ju på henne att det absolut inte var det som hon gett instruktören. Tyvärr tycks detta vara en ganska generell inställning till folk med diverse serviceyrken. Man får pracka på dem vad skit som helst, för de ska ju bara vara där och göra sitt jobb. Men de är väl också människor? De har väl också rätt till en dålig dag? Framförallt tycker jag att de har rätt att bli bemötta med samma respekt som vi möter andra människor. Om något var dåligt, försök ge något mer konstruktivt än "du var dålig" eller "det är fel". Min erfarenhet är att man kommer så mycket längre och får så mycket bättre hjälp. Jag har läst en del marknadsföring på sistone och en stor del av det är tjänstemarknadsföring. Där pratas det mycket om att produkten "en tjänst" skapas i samspel med konsumenten och därför har även konsumenten en viss påverkan på kvalitén i tjänsten. Det är så, ursäkta ordvalet, j-vla sant.

Smile like you mean it...

Värdelös

Idag känner mig totalt värdelös, bara ett enda stort slöseri med plats. Jag har försovit mig en sisådär tre timmar vilket innebär att jag ligger efter med det jag borde göra idag. Sedan, när jag väl skulle ta tag i dagens uppgifter så ringde telefonen för att meddela att jag inte kommer få jobbet jag sökt. Så nu kan jag pricka av det sista av de typ 15 jobb som jag sökt som jag inte kommer få och börja om. Vad är syftet med att utbilda sig i 5 år när den utbildningen man har uppenbarligen ändå inte duger till, när man till syvende och sist ändå inte är tillräckligt bra?

Ibland funderar jag på om det välutbildade land som politikerna försöker bygga egentligen är speciellt bra. För det är i alla fall erfarenhet, kontakter och hur framåt man klarar av att vara som kommer avgöra i slutändan. Samt om man lyckats läsa exakt "rätt" utbildning. Hur lätt är det att vid 18-års ålder, med två ganska outbildade föräldrar, pinpointa vilken utbildning som kommer ge jobb i framtiden? Jag inbillade mig att min skulle vara ett ganska säkert kort, men det har ju visat sig att så inte är fallet. Jag får inga mer lån från CSN, så att utbilda sig till något annat fungerar inte det heller, även om jag kanske skulle vilja. Jag kommer ta examen om en knapp månad och komma ut till en arbetsmarknad där jag inte är efterfrågad. Tala om att mina 5 år på högskolan känns som ett enda stort slöseri med tid...

Jag vill bara gå och dra något gammalt över mig...

Me myself and I

Jag älskar känslan av att kliva in i omklädningsrummet och slänga in mina grejer i ett skåp. Ser mig själv i spegeln och känner mig rätt så tafflig, plufsig och dålig. Sen rycker jag upp mig och tänker att jag är ju där för att försöka göra något åt det. Men framförallt är jag där för att det slår all terapi i hela världen. På samma sätt som alltid fyller jag vattenflaskan och drar på mig skorna. Snörar dem. Tar ett djupt andetag och går ut i gymmet. Med lite tur spelar de bra musik. Sätter mig på en cykel eller ställer mig på ett löpband, värmer upp kroppen och känner hur endorfinerna börjar strömma runt i mina blodkärl. Någonstans här försvinner jag in i mig själv och mina egna rörelser. In i fokuset på att kontrollera sin egen kropp att göra lite till, även fast den skriker att den inte vill. Det bränner i musklerna men jag ler ändå, knäpp som jag är. Försöker lägga på lite vikter till på stången och kör vidare. Känner hur svetten börjar rinna längs ryggen och bröstkorgen.

Då är jag lycklig... När är du lycklig?

..fuck you I won't do what you told me

Zach De La Rocha har en poäng i den meningen. Gör inte som andra säger åt dig att du ska göra. Fastna inte i den bild av dig själv som andra matar dig med. Visst ska man vara ödmjuk och lyssna till vad andra har att säga om en själv och ens bra och dåliga sidor, men det är inte bra om den bilden någon annan målar upp för en blir den bilden man accepterar som sin egen. För att återigen dra ett exempel utifrån mig själv (jag har ju bäst erfarenhet från mitt eget liv, så självklart är det enklast) så hade jag inte stått i startgroparna på den yrkesbana jag nu står i om jag lyssnat på mig själv.

Det finns så många bilder av mig själv som jag matades med när jag var tonåring. Under en period när man är som mest mottaglig för vad andra tycker och tänker om en, därför att det är enklare än att själv söka inom sig själv och hitta vem man är. Inom en är det, i alla fall för mig, full storm och varenda gång jag försökte hitta något vettigt svar på mina frågor om vem jag var kändes det som att jag fastnade i mig själv och i alla mina existensiella funderingar. Till exempel hade jag en naturkunskapslärare som propsade på att jag var ju så begåvad inom teknik, kemi och biologi så självklart var jag tvungen att välja något inom detta. Så via detta skrotades alla planer på en karriär inom humanioraområdet. Jag undrar fortfarande vad som hänt om hon varit min svenskalärare istället... Jag anklagar henne inte, men nu såhär i efterhand kan jag se hur hon litegrann ville att jag skulle någon jag kanske egentligen inte var. Min klass var hennes sista innan pension, många i klassen var rätt ointresserade av hennes ämnen och jag var en av de få som faktiskt försökte. Hon ville väl peppa en elev att gå i samma spår som hon gjort skulle jag tippa på. Inget fel i det egentligen. Synd bara att jag var dum nog att lyssna till det istället för mig själv .

En annan spännande sak i min bild av mig själv och hur den påverkats av andra är det här med träning och idrott. Jag har alltid varit "bollanalfabet" och aldrig kunnat hantera dessa runda ting. Som grädde på moset var jag också rätt sen i min grovmotoriska utveckling, till skillnad från de flesta barn (tydligen) så utvecklade jag finmotoriken först. Så alltså; under hela min låg- och mellanstadietid så var jag kass på alla fysiska aktiviteter. Cyklade med stödhjul längst, kunde inte hoppa hopprep och så vidare. Däremot så höll jag på med en hel del grejer på fritiden, ridning var favoriten men simmade och dansade också under perioder. Men ordet "okoordinerad" lades ändå till i min självbild. När sedan högstadiet kom hade jag ridningen som "elevens val". Mina idrottslärare då hyste en uppfattning om att ridning inte var en idrott, så de brukade till och från berätta för oss om hur dålig hälsa vi skulle ha i framtiden om vi inte började träna. Det ska sägas att jag under denna tid var i stallet 7 dagar i veckan och mockade, bar hö, jagade hästar i leriga hagar och så vidare, samt gick på gympa någon gång i veckan. Men jag lyssnade på vad de sa, och la till orden"otränad" och "fysiskt inaktiv" i min egen självbild.

Om vi snabbspolar några år framåt. Idag tränar jag 6-7 pass i veckan, till stor del dansaerobics men även en hel del styrketräning. Jag har en ganska lång skadehistoria bakom mig på grund av överträning. Jag har fortfarande svårt att tycka att jag tränar mycket, för i min självbild så ligger ovan nämnda ord fortfarande kvar. På grund av att jag fortfarande tror att jag är okoordinerad så har jag ständigt skjutit på en dröm om att bli aerobicsinstruktör. Träning är bland det roligaste jag vet, men jag var tvungen att hitta något som inte inkluderar bollar. Det är också något som jag mycket väl hade kunnat se som en bransch för min framtida karriär om jag hade gjort valet idag.

Vad jag försöker säga med detta inlägg? Som jag skrev i början. Jag tror att det är bra att vara lyhörd och lyssna på andra, men man ska samtidigt ha klart för sig att det inte på något sätt avgör vilka gränser man har eller vad man egentligen är bra på. Det är viktigt att känna efter inom sig. Jag fick en mycket intressant fråga på en arbetsintervju för ett tag sen. I vilka lägen försvinner tiden när du gör något? För mig är det knappast när jag håller på med de naturvetenskapliga ämnena och därför ska jag nu, sent om sider, på något sätt försöka krångla mig ur den yrkesbanan. Och jag ska, ska försöka hitta modet att anmäla mig till den där instruktörsutbildningen...

När försvinner tiden för dig?

And you are...?

Var är du

Jag letar men jag hittar dig

inte

Var har jag förlagt dig?

Varför kan jag inte komma ihåg vem du är

eller

hur det kändes att älska dig

Hur det kändes att bli älskad av dig

Varför bryr jag mig om honom

hur kan han få mina ben att vika sig

På ett sätt som jag inte minns

om du gjorde

Jag sparar hans blinkningar i en ask

tar fram dem, skuldmedvetet

ibland

Som en drog upplever jag dem om och om

igen

Min kärlek till dig är försvunnen

eller är det du som försvunnit?

Jag vet inte vem jag vaknar upp med

den jag går och lägger mig med är inte du

Mitt hjärta försöker säga något

älskling

var är du nu?

I backspegeln ser jag två skuggor

den ena är den jag var

Var är hon nu

i vilken del av världen

är de två gestalterna fortfarande

lyckliga, tillsammans

Där asken aldrig öppnas

där du aldrig försvann

Min kärlek till dig är försvunnen

eller är det du som försvunnit?

Jag vet inte vem jag vaknar upp med

den jag går och lägger mig med är inte du

Mitt hjärta försöker säga något

älskling

var är du nu?

Vems fel är det

hur hamnade vi här

hur kastade vi bort allting vi hade

hur kunde vi bli några andra

hur kunde vi sluta se varandra i ögonen?

Inatt går jag och lägger mig igen

bredvid honom

han som inte är du

Jag längtar efter dig

men saknar jag någon som aldrig funnits

är skuggan i spegeln ett fantasifragment

av en tid som aldrig var

What we are is a sum of a thousand lies...

...och framförallt är alla de lögnerna väldigt olika varandra, det vill säga vi är väldigt olika som personer. Bland annat ifråga om vad vi ser som privat eller ej, och idag tänkte jag beröra bloggvärlden.

Innan jag bestämde mig för att börja skriva i den här bloggen så funderade jag rätt länge på om jag verkligen ville lägga ut såpass privata tankar på nätet. Jag vet att det säkerligen finns folk som rynkar lite på näsan åt det jag skriver just för att det ibland kan tyckas vara ganska privat. Och må så vara. Men för det första så skriver jag ju under ett pseudonym, vilket innebär att det i alla fall är ganska svårt att klura ut vem jag är om man skulle känna mig. För det andra, och det är väl egentligen den stora grejen, jag känner inte att de tankar och reflektioner jag gör här för mig är något extremt privat. Det är saker jag skulle kunna diskutera med lite vem som utan att skämmas allt för mycket. Jag skulle nog ha svårare att till exempel lägga upp bilder på dagsformen om jag drev en träningsblogg, eller lägga upp bilder på dagens outfit om jag drev en modeblogg. För det är privat för mig; att någon ska känna igen mig och att någon ska döma mitt utseende. Att någon dömmer mina tankar och mitt resonemang kan jag köpa, för det är något jag kan stå för på ett annat sätt. Det låter säkerligen tämligen knasigt, men jag tror också att det finns de som känner igen sig eftersom att det finns fler som skriver anonymt och personligt. Jag tycker inte heller att det är något "fel" på de som lägger upp bilder på sig själva, snarare så att jag är imponerad över ett mod som jag aldrig skulle kunna ha.

Syftet med mitt bloggande är att få vrida på saker och ting här i livet, och om någon är intresserad av att läsa och diskutera så är det ett stort plus. Om jag någonstans kan få någon annan som funderar i samma banor att känna sig lite mindre ensam i sina tankar så är mitt syfte fullgjort. Jag hade inte överlevt mina tonår utan en viss Jocke Berg och hans vemodiga texter. Nu är jag ingen Jocke Berg precis, men som sagt, om någon kanske någon gång känner sig mindre ensam så...

Skrivklåda är min största ovana...

..come on just play around

Ibland vill man bara ta livet oseriöst. Bara flumma runt och inte göra något vettigt alls, inte bry sig om vilka saker man borde göra, borde ha gjort. Framförallt inte bry sig om vad andra tycker eller hur man borde bete sig. Skratta åt sig själv för hur flummig man faktiskt kan vara. Jag imponeras av människor som klarar av att göra det här ofta. Jag tror att det är då man har rätt att benämna sig för svävande saker såsom "levnadskostnär". När man klarar av att var nyskapande och tänka utanför ramarna och göra det som faller en in just då. Jag tror att jag kan det, periodvis. De perioderna, hur korta de än må vara, är alltid de lyckligaste. Det kan räcka att jag tar ett par danssteg längs gatan när jag går hem från tunnelbanan för att mp3-spelaren har råkat slumpa fram "min" låt (ja, jag och min mp3-spelare har ett mycket nära förhållande). Att hoppa lite lätt från trottoarkanten eller sparka i en lövhög på samma sätt som barn gör. Jag tror att det kallas livglädje? Och sen om personerna runtomkring mig tycker att jag är konstig, då får de göra det då. Eller dansa med mig längs gatan istället.

Det finns så många saker i livet som är ångestfyllda. Skaffa jobb, få barn, göra karriär, ha ett bra förhållande. Jag tror att vi alla hanterar dessa krav på olika sätt. Vissa ignorerar dem helt, vissa följer dem slaviskt. Jag tänker inte ljuga, jag vill uppnå alla de där sakerna. Men jag vill göra det på mitt sätt. Jag vägrar låta mig stoppas in i ett fack och jag tänker inte på några villkors vis sluta njuta av livet. Jag hyser inga föreställningar om att jag på något sätt är unik i mitt sätt att vara, men jag tror att många av oss skulle må bättre av att bara leka lite ibland. Släppa på vad som är "rätt" och "i sin ordning". Hoppa mer i vattenpölar och leka i lövhögar.

Så om du ser en halvknasig brud dansa längs gatorna i Stockholm och avsluta med ett skutt över trottoarkanten, då är det troligen jag...

Bekräftelse

Jag har egentligen aldrig fått någon bekräftelse på mitt utseende. Jag har liksom aldrig varit "snygg". Det har funnits stunder, framförallt när jag var yngre, när jag var uppriktigt ledsen för det här. Det är inte helt lätt som tonåring att vara den "fula" i tjejgänget. Jag kommer ihåg när man var ute på krogen och dansade alla tjejer tillsammans. Man riktigt såg hur vissa killar "trappade sig nedåt" i gänget; från den snyggaste för och sen avsluta med att försöka ragga på mig. Såpass mycket självkänsla har jag dock alltid haft att jag inte gått på det där, så mycket kan jag ju säga. Samt att jag en idag kan tycka att de där killarna var rätt tragiska; trodde de inte att det syntes vad de höll på med?

Med tiden har jag kommit över det här litegrann och kommit fram till att jag ser ut som jag gör och det är bara att gilla läget liksom. Jag vägrar att lägga mig under kniven och jag försöker att träna och så för att i alla fall hålla kroppen i hyfsad trim. Brukar försöka intala mig själv att jag i alla fall har blivit tvingad att arbeta fram en charm och en glimt i ögat istället, vilket jag vet flera "snygga" tjejer som inte har. Så jag har väl klarat mig rätt bra ändå, faktiskt hittat karlar som vill ha mig med.

Men ibland är det jobbigt. Som nu. När jag slungas tillbaka till högstadiets osäkerhet och tycker att det känns som att alla runtomkring mig tittar nedlåtande på mig för att jag ser så förskräcklig ut. Precis som de flesta människor mår jag också bra av bekräftelse. Det har nu visat sig att den bekräftelse jag trodde att jag fått visat sig vara falsk marknadsföring. Jag har levt i några veckor på några få leenden och blinkningar från två olika personer. De må tyckas vara tragiskt, men är man inte van vid att få bekräftelse så är man bra på att ta tillvara på det lilla. Nu har det dock visat sig att person a) är gift och person b) spelar för "det andra laget". Min hjärna försöker nu förstå vad dessa leenden och blinkningar har betytt. Det bästa svaret den kan komma fram till just nu är någon form av peppning baserat på medlidande. Vilket känns sådär.

Och jag vet att det finns andra, bättre sätt att bli bekräftad på, som genom vad man faktiskt åstadkommer med sitt liv, hur man behandlar andra människor. Jag försöker leva efter den devisen. Men någonstans i bakhuvudet ligger tonårsdrömmen kvar. Att någon gång i livet faktiskt få känna mig snygg... Det kanske är tragiskt, men så får det vara...

Efterlysning

Jag efterlyser dem vi var. Jag efterlyser de två som älskade varandra så gränslöst och tyckte att världen var en sådan mycket bättre plats för att den andre fanns där. Jag letar med ljus och lykta efter en tid när vi var attraherade av varandra. Jag vill vända upp och ner på varenda sten för att hitta den personen jag var som älskade dig så. Som inte såg någon alternativ framtid än en med dig. Som inte på något sätt kunde tänka sig ett liv utan dig. Jag har fortfarande svårt att se mitt liv utan dig, du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig. Men som du själv säger, vi kan inte gå runt i det här rumskamratsförhållandet som vi gör nu. Du förtjänar bättre. Vad jag förtjänar det vet jag inte, men jag vet att jag unnar dig någon som kan älska dig lika gränslöst som jag en gång kunde. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra det igen. Jag vet verkligen inte. Och egentligen beror inte det på dig utan det beror på mig.

Jag har läst någonstans nu nyligen när jag letat råd på internet kring hur jag ska hantera vår situation någonting i stil med att "att älska någon och vara tillsammans med någon innebär ofta att man försöker att skydda sin partner från sina värsta sidor". Efter den devisen har jag verkligen inte levt och ibland undrar jag om det är det som är problemet. Att jag liksom, inte vet jag, inte tagit tillräckligt med hänsyn.

Jag vill bara hitta vägen tillbaka till det som var oss. Men jag vet inte om vägen är igenvuxen. Jag vet inte hur man går dit. Mitt livsmotto har alltid varit att försöka sträva framåt. Jag vet inte hur man går bakåt, och i så fall, finns det en väg till dig framåt?

Journalistdrömmen

När jag var liten ville jag bli journalist och författare. Den drömmen levde kvar väldigt länge och ibland önskar jag kanske att jag fått lite mer stöd från min omgivning i den drömmen. Hemifrån hade jag ju stöd, framförallt från min pappa som delade samma barndomsdröm. Men från skolan och dylikt så var inställningen mest att det var ett drömyrke som jag ändå aldrig skulle ha lyckats med. Att det skulle vara för svårt för mig att genomföra. Att det var en yrkesbana där det rådde överskott på arbetskraft och därför var det ingenting som var värt att satsa på. Så jag lade ner mitt skrivande. I flera år slutade jag skriva dagböcker, dikter och noveller. Det är egentligen inte förrän nu, cirka 7 år senare som jag faktiskt kommit på det igen. Kommit på hur kul jag faktiskt tycker det är att försöka sätta sig ner och beskriva min omvärld i ord. Och även hur smärtsamt det kan vara att försöka sätta ord på tankar som man egentligen inte ens vill kännas vid.

Till saken hör också att jag valde en annan yrkesbana. En yrkesbana där det nu, ironiskt nog, är svårt att få jobb. Eftersom att jag inte brinner för mitt nya yrke så har jag ingen direkt drivkraft för att försöka få de få jobb som faktiskt finns, så jag finner mig på en plats i livet där jag försöker hitta andra jobb istället. Samtidigt som jag ångrar mitt livsval och ångrar att jag inte försökte följa mina drömmar istället.

Jag växte upp kring milleniumskiftet, precis innan det här med bloggar och sådant tog fart. Ibland undrar jag vad som hänt om jag faktiskt blivit introducerad för bloggkonceptet innan jag lade ner journalist- och författardrömmarna. Då hade jag kanske insett att det fanns sätt för mig att få utlopp för min skrivarklåda. Jag hade kanske blivit bra på det till slut, för just nu är jag inte den skrivartalang som jag en gång benämndes. Vilket inte är speciellt konstigt eftersom att jag inte hållit den vid liv.

Har du någon dröm som du önskar att du vårdat bättre?

The one that got away

Jag tror vi alla har någon sådan. En person som man träffade, och som det klickade med på en gång. Men som det av olika anledningar aldrig blev något med. Där båda två nog egentligen hade velat, men där avstånd, befintliga förhållanden, livssituationer eller gamla ex gjorde det omöjligt att göra något vettigt av det just då. Men av någon underlig anledning så fortsätter man korsa denna persons vägar. Man tänker på personen ibland; undrar vad som hänt om man lärt känna personen i frågan lite bättre. Fanns det något där värt att bygga på, eller var det bara en tillfällig förälskelse?

Min som kom undan messade mig, troligen på fyllan, för någon månad sedan. Jag har inte träffat killen på flera år men tänker på honom ibland. Liksom, undrar vem han egentligen var. Tydligen har jag inte lämnat honom helt än heller.

I will try to fix you

Jag minns en gång för länge sen när en vän varit tillsammans med samma person i flera år, varpå det tagit slut. Min vän träffade sedan en ny efter en tid och var oerhört lycklig. Men en kväll spelades den här låten på ett dansgolv, och min vän bröt samman över sitt gamla förhållande som gått i spillror ändå. Idag är min vän fortfarande tillsammans med den nya och är lycklig. Men frågan är; kan vi någonsin komma över de där gamla förhållandena helt? Det där förhållande som börjar med en starkt flammande låga. En låga som man är övertygad om att den aldrig någonsin kommer att slockna. Men ibland gör den det ändå. Utan att man förstod hur det gått till och utan att man kunnat göra någonting åt det.

I vår ryggsäck packar vi ner den slocknade facklan, för det mesta vemodigt. Vi försöker kanske utvärdera vad som gått fel. Eller så gömmer vi den längst ner i botten på ryggsäcken och hoppas på att vi kommer att glömma bort den om vi låtsats som att den inte finns. Men jag tror inte att vi kan det. Jag tror att den här slocknade facklan, det här misslyckade förhållandet, är något vi alltid bär med oss. Vi bär med oss en bit av den personen som den här lågan flammade med, på samma sätt som den personen har fått en liten bit av oss som vi aldrig kommer att få tillbaka. Ju fler slocknade facklor vi samlar på oss desto mer förlorar vi av oss själva, men samtidigt så vinner vi något annat. Vi vinner erfarenheter och lärdomar, vilka rätt utnyttjade kan leda oss rätt länge fram i livet.

Det svåraste är att acceptera att den där slocknade facklan kommer att ligga i ryggsäcken i resten av våra liv. Det enda man kan göra är att försöka göra den till en del av sin packning och inte låta den sticka i ryggen så fort man försöker ta ett steg framåt. Och inte tro att en ny fackla kommer att kunna ersätta den gamla, att den kommer att laga en. Utan snarare lära sig att gå med sina gamla, slocknade facklor, för att sedan kunna tända en ny utan att ha gamla som sticker en i ryggen alltför mycket...

Vårvindar...

Nu är våren här på riktigt. Jag älskar de här små momenten när man inser det. Idag stod jag fem minuter utanför porten till mitt hus och bara lyssnade på hur fåglarna kvittrade och hur vinden drog igenom de kala grenarna på träden. Det var nästan så att man kunde höra hur bladen växte. Hur världen återigen vaknar till liv, och jag med den. Det är sådana små stunder som gör livet värt att leva tycker jag. När man vågar stanna upp och bara lyssna på sin omvärld, se de små sakerna i den som ändras. När ingenting spelar någon roll förutom det som är där och då. Jag har varit ruskigt dålig på att stanna upp och se världen i sin egen nakenhet. Jag vill bli bättre på det, jag vill inte bara springa förbi allt vacker och glömma bort att leva i min jakt på det "goda" här i livet.

Våren är underbar helt enkelt.

Skisser för sommaren

Jag har börjat fundera på framtiden utan att känna vemod inför den. Låt mig förklara. Sedan året slog om till 2011 har jag haft en lätt ångest i magen varje dag. Ångest för att bli äldre, för att bli vuxen, för att tvingas bli någon jag inte vill vara. För att stöpas ner i en mall som jag inte passar i. För att bli en av alla de människor som hastar förbi på gatorna utan att se det intressanta i världen. Det här med att fylla 25 var helt enkelt ganska jobbigt för mig. Egentligen var det kanske inte siffran i sig som var problemet, utan snarare att man helt plötsligt var klar med sitt studentliv och den bubblan som det faktiskt är att leva i det. Det här kommer att låta jättefånigt, men jag blir fortfarande förvånad över hur många barnvagnar jag ser på en dag. För sådant förekommer liksom inte på ett campus.

Men vad har hänt då? Jo, framför mina ögon har livet börjat skissa upp ett liv som faktiskt inte känns så hemskt. Där jag kan arbeta med något som jag tycker är roligt och där jag, viktigast av allt, fortfarande har makten över mitt eget liv. Där jag fortfarande kan träffa nya människor ofta och gärna, där jag har tid att lägga för mig själv och där jag fortfarande kan gå hem från jobbet med mp3-lurarna i öronen och känna att musiken som ljuder i mina öronen är soundtracket till mitt liv och ingen annans. Och allt tar sin början i sommar när jag äntligen får sluta på det jobb jag nu är på. Skisser för sommaren helt enkelt...

Tunnelbanan

Jag har precis lärt mig åka detta fantastiska transportmedel. Jag vägrar dock kalla den för "tuben", oavsett hur länge jag bor här. Det beror nog mest på att mitt ex som var från Stockholm kallade den för det och jag tyckte att det lät så sjukt fånigt (mycket av vad han sa lät fånigt, men det här var värst). Jag har dock några problem med detta åkdon. För det första; vad är grejen med att alla sätter sig på yttersta sätet när de innersta är ledigt? Detta leder bara i nio fall av tio till att någon stackars tant som vill sitta inte kan det, för att hon inte kommer in mellan de två stora människorna som sitter mittemot varandra på de yttersta sätena. Sällan är det någon som gör en ansats att flytta sig. Jag har studerat det där någon gång, funderat på om det är så att folk sätter sig ytterst för att de ska av om bara ett par stationer. Men den tesen stämmer sällan. Så jag förstår fortfarande inte vad som är så svårt med att sätta sig innerst om man kommer först?

En annan rolig sak att betrakta på t-banan är paniken upp för rulltrappan från blåa linjen på morgonen. Någonstans strax efter Rådhuset när utropet mot T-centralen kommer ser man hur större delen av tågets passagerare vaknar till. Tar sina tillhörigheter, klämmer fast Metron under armen. Folk som sitter ner börjar skruva lite på sig, försöker markera till den som sitter bredvid att nu ska jag minsann av (noteras bör att det finns en station till efter T-centralen och säkert 90% eller mer av tågets passagerare kommer att gå av vid T-centralen). När tåget börjar bromsa spänner sig alla och börjar tränga sig mot dörren. När tåget stannar står folk klämda mot dörröppningarna och när dörrarna äntligen öppnas väller folk fram mot rulltrappan. Bråttom, bråttom.

Men jag gillar tunnelbanan. Jag gillar att betrakta folks beteende. Lägga leenden från människor man inte känner på minnet som en liten värmande tanke under dagen när mycket annat är trist och kallt. Vi ler för lite mot varandra. Ger för lite kärlek till okända människor helt förbehållningslöst. Mer sånt, mer leenden i tunnelbanan!

Så här känns det just nu...

Vals för satan (din vän pessimisten) - Jocke Berg

Lägg dig damm

Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor, stöveltramp, hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen

Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig

Säg ditt namn
Och din hand den öppnas och sluts
Du lever din dröm, i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän
En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Ja, den var till dig

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Älskling, det är livet som leker med oss nu

Har du någonsin undrat var du är på väg i livet? Om det ens är du själv som bestämmer det? För det mesta brukar jag tro att jag själv har makten över mitt eget liv. Om inte annat för att allting skulle kännas så fruktansvärt meningslöst annars. Men just nu undrar jag. Känslor är något man uppenbart inte styr över, eller hur? Just nu leker känslorna kull, kurragömma och spökboll med mig; samtidigt och på en gång. Jag har insett att jag nu ska bygga det vuxenliv som jag skjutit på rätt länge, som jag låtsats inte ska komma. Det skrämmer mig. Jag är rädd för att göra val som jag ska ångra, eftersom att jag redan nu ångrar val jag gjorde när jag var tonåring. Jag antar att det är det som är charmen med livet, att man aldrig kommer att kunna gå tillbaka och göra om. Att det också är därför man i större mån ångrar det man inte gjorde, snarare än det man faktiskt gjort. För då vet man i alla fall hur det kändes att göra det, även om det kanske var fel.

Jag är trött på att vara den trasiga bruden. Jag vill vara den personen jag är utåt, alltid. Jag är trött på min panikångest, min rädsla för framtiden och min skräck för att leva. Jag vill våga kasta mig rätt ut och se vad som händer. Jag tror aldrig att jag egentligen vågat det. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv om tio år och känna att jag aldrig tordes ta steget rätt ut i det okända. Ta en chans, kasta tärningen och köra på. Tro på att det jag känner i maggropen är rätt...

Vågar jag...?

Dagens udda fundering

Träning är en stor del av mitt liv. Jag har precis börjat ta "lektioner" eller vad man ska säga av en personlig tränare. Jag har dock funderat lite på en sak de senaste dagarna. Jag mår sjukt bra av de där passen, eftersom att han får mig att nå en nivå till i "orka-skalan" än vad jag själv trott att jag har haft i mig. Det är en sån extrem lyckokänsla att inse det. Jag må vara lite knäpp, men jag längtar till dessa pass numera. Men frågan är då. Jag går till en kille som jag betalar för att han får mig att må grymt bra, känna mig tillfreds med mig själv och fysiskt utmattad. Är jag typ en... torsk då?

Kassörskan i ICA-butiken, killen på gymmet eller receptionisten på jobbet

Vissa människor berör oss mer än andra. Det är självklart att en nära vän kommer att betyda mer för våra liv än kassörskan på Ica Nära runt hörnet från där vi bor. De personer som betyder något för oss vet också för det mesta om det. Det intressanta i det hela tycker jag dock är att vissa personer faktiskt får en oerhörd betydelse för våra liv utan att vi själva väljer det. Utan att vi själva vill kännas vid att en vid första anblicken okänd person för oss kommer att påverka våra livsval. Utan att personen ifråga någonsin kommer att ha en aning om hur de påverkar oss. Ett bra exempel på detta är den "dyrkan" av idoler vi hyste när vi var yngre. Jag vill minnas att det tävlades om vem i Spice Girls man skulle vara. Man hade tillskrivit de olika "karaktärerna" egenskaper såsom Sporty, Posh och Ginger. Jag vill minnas att jag ville vara Sporty om jag skulle vara med och leka, mest för att hon hade minst avslöjande, bekväma kläder. Smygfeminist som jag var när jag var liten (jag vägrade klä ut mig till prinsessa också, men det är en annan historia). Det hela präglade vilka vi var i gruppen just då, och grejen som sådan gjorde att vi förstod vikten av att ha en roll i en grupp. Tjejerna i Spice Girls, och kanske framförallt deras klipska skapare, satte en ton för hur vi skulle bete oss. Trots att ingen kände dem eller medvetet tänkte på det.

I mitt vuxna liv så har Spice Girls inte speciellt stor inverkan på mina beslut. Självklart påverkas jag, liksom alla andra, av medias budskap. Men det är inte riktigt det som är syftet med det här inlägget. Syftet är snarare att beskriva hur det känns när någon kommer in i ett liv och som, utan att veta om det, har vänt upponer på det totalt. Tvingar en att se på sig själv, sitt liv och sina val ur en ny synvinkel. Egentligen kanske personen bara är en "trigger" för något man hela tiden gått och grubblat på i sitt undermedvetna. Vad det än är, så har jag träffat en sådan person nyligen. Ifrågasättandet jag gör är på gott och ont. Visserligen tror jag att jag behöver ifrågasätta; eftersom jag generellt befinner mig i ett vägskäl i mitt liv med avseende på jobb, karriär och hemstad. Men personen får mig att ifrågasätta ännu fler saker. Jag ifrågasätter de sakerna jag försakat och sagt att jag kan klara mig utan. Får mig att undra om det inte är dags att gå tillbaka några steg, göra om och göra rätt istället.

Det är egentligen oviktigt vad personen ifråga gjort för att få mig att komma till dessa insikter. Det intressanta är hur det kan hända. Hur en tämligen sluten person som jag är, och som vi alla på sätt och vis är, kan låta någon komma åt en så mycket på bara några dagar. Är det en egenskap hos personen ifråga eller är det något mellan mig och den här personen som går såpass mycket i samklang att jag omedvetet låter personen "komma åt" mig? Eller är det bara som jag var inne på förut; att personen är en trigger för något annat som jag egentligen alltid vetat om?