Bekräftelse

Jag har egentligen aldrig fått någon bekräftelse på mitt utseende. Jag har liksom aldrig varit "snygg". Det har funnits stunder, framförallt när jag var yngre, när jag var uppriktigt ledsen för det här. Det är inte helt lätt som tonåring att vara den "fula" i tjejgänget. Jag kommer ihåg när man var ute på krogen och dansade alla tjejer tillsammans. Man riktigt såg hur vissa killar "trappade sig nedåt" i gänget; från den snyggaste för och sen avsluta med att försöka ragga på mig. Såpass mycket självkänsla har jag dock alltid haft att jag inte gått på det där, så mycket kan jag ju säga. Samt att jag en idag kan tycka att de där killarna var rätt tragiska; trodde de inte att det syntes vad de höll på med?

Med tiden har jag kommit över det här litegrann och kommit fram till att jag ser ut som jag gör och det är bara att gilla läget liksom. Jag vägrar att lägga mig under kniven och jag försöker att träna och så för att i alla fall hålla kroppen i hyfsad trim. Brukar försöka intala mig själv att jag i alla fall har blivit tvingad att arbeta fram en charm och en glimt i ögat istället, vilket jag vet flera "snygga" tjejer som inte har. Så jag har väl klarat mig rätt bra ändå, faktiskt hittat karlar som vill ha mig med.

Men ibland är det jobbigt. Som nu. När jag slungas tillbaka till högstadiets osäkerhet och tycker att det känns som att alla runtomkring mig tittar nedlåtande på mig för att jag ser så förskräcklig ut. Precis som de flesta människor mår jag också bra av bekräftelse. Det har nu visat sig att den bekräftelse jag trodde att jag fått visat sig vara falsk marknadsföring. Jag har levt i några veckor på några få leenden och blinkningar från två olika personer. De må tyckas vara tragiskt, men är man inte van vid att få bekräftelse så är man bra på att ta tillvara på det lilla. Nu har det dock visat sig att person a) är gift och person b) spelar för "det andra laget". Min hjärna försöker nu förstå vad dessa leenden och blinkningar har betytt. Det bästa svaret den kan komma fram till just nu är någon form av peppning baserat på medlidande. Vilket känns sådär.

Och jag vet att det finns andra, bättre sätt att bli bekräftad på, som genom vad man faktiskt åstadkommer med sitt liv, hur man behandlar andra människor. Jag försöker leva efter den devisen. Men någonstans i bakhuvudet ligger tonårsdrömmen kvar. Att någon gång i livet faktiskt få känna mig snygg... Det kanske är tragiskt, men så får det vara...

Efterlysning

Jag efterlyser dem vi var. Jag efterlyser de två som älskade varandra så gränslöst och tyckte att världen var en sådan mycket bättre plats för att den andre fanns där. Jag letar med ljus och lykta efter en tid när vi var attraherade av varandra. Jag vill vända upp och ner på varenda sten för att hitta den personen jag var som älskade dig så. Som inte såg någon alternativ framtid än en med dig. Som inte på något sätt kunde tänka sig ett liv utan dig. Jag har fortfarande svårt att se mitt liv utan dig, du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig. Men som du själv säger, vi kan inte gå runt i det här rumskamratsförhållandet som vi gör nu. Du förtjänar bättre. Vad jag förtjänar det vet jag inte, men jag vet att jag unnar dig någon som kan älska dig lika gränslöst som jag en gång kunde. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra det igen. Jag vet verkligen inte. Och egentligen beror inte det på dig utan det beror på mig.

Jag har läst någonstans nu nyligen när jag letat råd på internet kring hur jag ska hantera vår situation någonting i stil med att "att älska någon och vara tillsammans med någon innebär ofta att man försöker att skydda sin partner från sina värsta sidor". Efter den devisen har jag verkligen inte levt och ibland undrar jag om det är det som är problemet. Att jag liksom, inte vet jag, inte tagit tillräckligt med hänsyn.

Jag vill bara hitta vägen tillbaka till det som var oss. Men jag vet inte om vägen är igenvuxen. Jag vet inte hur man går dit. Mitt livsmotto har alltid varit att försöka sträva framåt. Jag vet inte hur man går bakåt, och i så fall, finns det en väg till dig framåt?

Journalistdrömmen

När jag var liten ville jag bli journalist och författare. Den drömmen levde kvar väldigt länge och ibland önskar jag kanske att jag fått lite mer stöd från min omgivning i den drömmen. Hemifrån hade jag ju stöd, framförallt från min pappa som delade samma barndomsdröm. Men från skolan och dylikt så var inställningen mest att det var ett drömyrke som jag ändå aldrig skulle ha lyckats med. Att det skulle vara för svårt för mig att genomföra. Att det var en yrkesbana där det rådde överskott på arbetskraft och därför var det ingenting som var värt att satsa på. Så jag lade ner mitt skrivande. I flera år slutade jag skriva dagböcker, dikter och noveller. Det är egentligen inte förrän nu, cirka 7 år senare som jag faktiskt kommit på det igen. Kommit på hur kul jag faktiskt tycker det är att försöka sätta sig ner och beskriva min omvärld i ord. Och även hur smärtsamt det kan vara att försöka sätta ord på tankar som man egentligen inte ens vill kännas vid.

Till saken hör också att jag valde en annan yrkesbana. En yrkesbana där det nu, ironiskt nog, är svårt att få jobb. Eftersom att jag inte brinner för mitt nya yrke så har jag ingen direkt drivkraft för att försöka få de få jobb som faktiskt finns, så jag finner mig på en plats i livet där jag försöker hitta andra jobb istället. Samtidigt som jag ångrar mitt livsval och ångrar att jag inte försökte följa mina drömmar istället.

Jag växte upp kring milleniumskiftet, precis innan det här med bloggar och sådant tog fart. Ibland undrar jag vad som hänt om jag faktiskt blivit introducerad för bloggkonceptet innan jag lade ner journalist- och författardrömmarna. Då hade jag kanske insett att det fanns sätt för mig att få utlopp för min skrivarklåda. Jag hade kanske blivit bra på det till slut, för just nu är jag inte den skrivartalang som jag en gång benämndes. Vilket inte är speciellt konstigt eftersom att jag inte hållit den vid liv.

Har du någon dröm som du önskar att du vårdat bättre?

The one that got away

Jag tror vi alla har någon sådan. En person som man träffade, och som det klickade med på en gång. Men som det av olika anledningar aldrig blev något med. Där båda två nog egentligen hade velat, men där avstånd, befintliga förhållanden, livssituationer eller gamla ex gjorde det omöjligt att göra något vettigt av det just då. Men av någon underlig anledning så fortsätter man korsa denna persons vägar. Man tänker på personen ibland; undrar vad som hänt om man lärt känna personen i frågan lite bättre. Fanns det något där värt att bygga på, eller var det bara en tillfällig förälskelse?

Min som kom undan messade mig, troligen på fyllan, för någon månad sedan. Jag har inte träffat killen på flera år men tänker på honom ibland. Liksom, undrar vem han egentligen var. Tydligen har jag inte lämnat honom helt än heller.

I will try to fix you

Jag minns en gång för länge sen när en vän varit tillsammans med samma person i flera år, varpå det tagit slut. Min vän träffade sedan en ny efter en tid och var oerhört lycklig. Men en kväll spelades den här låten på ett dansgolv, och min vän bröt samman över sitt gamla förhållande som gått i spillror ändå. Idag är min vän fortfarande tillsammans med den nya och är lycklig. Men frågan är; kan vi någonsin komma över de där gamla förhållandena helt? Det där förhållande som börjar med en starkt flammande låga. En låga som man är övertygad om att den aldrig någonsin kommer att slockna. Men ibland gör den det ändå. Utan att man förstod hur det gått till och utan att man kunnat göra någonting åt det.

I vår ryggsäck packar vi ner den slocknade facklan, för det mesta vemodigt. Vi försöker kanske utvärdera vad som gått fel. Eller så gömmer vi den längst ner i botten på ryggsäcken och hoppas på att vi kommer att glömma bort den om vi låtsats som att den inte finns. Men jag tror inte att vi kan det. Jag tror att den här slocknade facklan, det här misslyckade förhållandet, är något vi alltid bär med oss. Vi bär med oss en bit av den personen som den här lågan flammade med, på samma sätt som den personen har fått en liten bit av oss som vi aldrig kommer att få tillbaka. Ju fler slocknade facklor vi samlar på oss desto mer förlorar vi av oss själva, men samtidigt så vinner vi något annat. Vi vinner erfarenheter och lärdomar, vilka rätt utnyttjade kan leda oss rätt länge fram i livet.

Det svåraste är att acceptera att den där slocknade facklan kommer att ligga i ryggsäcken i resten av våra liv. Det enda man kan göra är att försöka göra den till en del av sin packning och inte låta den sticka i ryggen så fort man försöker ta ett steg framåt. Och inte tro att en ny fackla kommer att kunna ersätta den gamla, att den kommer att laga en. Utan snarare lära sig att gå med sina gamla, slocknade facklor, för att sedan kunna tända en ny utan att ha gamla som sticker en i ryggen alltför mycket...

Vårvindar...

Nu är våren här på riktigt. Jag älskar de här små momenten när man inser det. Idag stod jag fem minuter utanför porten till mitt hus och bara lyssnade på hur fåglarna kvittrade och hur vinden drog igenom de kala grenarna på träden. Det var nästan så att man kunde höra hur bladen växte. Hur världen återigen vaknar till liv, och jag med den. Det är sådana små stunder som gör livet värt att leva tycker jag. När man vågar stanna upp och bara lyssna på sin omvärld, se de små sakerna i den som ändras. När ingenting spelar någon roll förutom det som är där och då. Jag har varit ruskigt dålig på att stanna upp och se världen i sin egen nakenhet. Jag vill bli bättre på det, jag vill inte bara springa förbi allt vacker och glömma bort att leva i min jakt på det "goda" här i livet.

Våren är underbar helt enkelt.

Skisser för sommaren

Jag har börjat fundera på framtiden utan att känna vemod inför den. Låt mig förklara. Sedan året slog om till 2011 har jag haft en lätt ångest i magen varje dag. Ångest för att bli äldre, för att bli vuxen, för att tvingas bli någon jag inte vill vara. För att stöpas ner i en mall som jag inte passar i. För att bli en av alla de människor som hastar förbi på gatorna utan att se det intressanta i världen. Det här med att fylla 25 var helt enkelt ganska jobbigt för mig. Egentligen var det kanske inte siffran i sig som var problemet, utan snarare att man helt plötsligt var klar med sitt studentliv och den bubblan som det faktiskt är att leva i det. Det här kommer att låta jättefånigt, men jag blir fortfarande förvånad över hur många barnvagnar jag ser på en dag. För sådant förekommer liksom inte på ett campus.

Men vad har hänt då? Jo, framför mina ögon har livet börjat skissa upp ett liv som faktiskt inte känns så hemskt. Där jag kan arbeta med något som jag tycker är roligt och där jag, viktigast av allt, fortfarande har makten över mitt eget liv. Där jag fortfarande kan träffa nya människor ofta och gärna, där jag har tid att lägga för mig själv och där jag fortfarande kan gå hem från jobbet med mp3-lurarna i öronen och känna att musiken som ljuder i mina öronen är soundtracket till mitt liv och ingen annans. Och allt tar sin början i sommar när jag äntligen får sluta på det jobb jag nu är på. Skisser för sommaren helt enkelt...

Tunnelbanan

Jag har precis lärt mig åka detta fantastiska transportmedel. Jag vägrar dock kalla den för "tuben", oavsett hur länge jag bor här. Det beror nog mest på att mitt ex som var från Stockholm kallade den för det och jag tyckte att det lät så sjukt fånigt (mycket av vad han sa lät fånigt, men det här var värst). Jag har dock några problem med detta åkdon. För det första; vad är grejen med att alla sätter sig på yttersta sätet när de innersta är ledigt? Detta leder bara i nio fall av tio till att någon stackars tant som vill sitta inte kan det, för att hon inte kommer in mellan de två stora människorna som sitter mittemot varandra på de yttersta sätena. Sällan är det någon som gör en ansats att flytta sig. Jag har studerat det där någon gång, funderat på om det är så att folk sätter sig ytterst för att de ska av om bara ett par stationer. Men den tesen stämmer sällan. Så jag förstår fortfarande inte vad som är så svårt med att sätta sig innerst om man kommer först?

En annan rolig sak att betrakta på t-banan är paniken upp för rulltrappan från blåa linjen på morgonen. Någonstans strax efter Rådhuset när utropet mot T-centralen kommer ser man hur större delen av tågets passagerare vaknar till. Tar sina tillhörigheter, klämmer fast Metron under armen. Folk som sitter ner börjar skruva lite på sig, försöker markera till den som sitter bredvid att nu ska jag minsann av (noteras bör att det finns en station till efter T-centralen och säkert 90% eller mer av tågets passagerare kommer att gå av vid T-centralen). När tåget börjar bromsa spänner sig alla och börjar tränga sig mot dörren. När tåget stannar står folk klämda mot dörröppningarna och när dörrarna äntligen öppnas väller folk fram mot rulltrappan. Bråttom, bråttom.

Men jag gillar tunnelbanan. Jag gillar att betrakta folks beteende. Lägga leenden från människor man inte känner på minnet som en liten värmande tanke under dagen när mycket annat är trist och kallt. Vi ler för lite mot varandra. Ger för lite kärlek till okända människor helt förbehållningslöst. Mer sånt, mer leenden i tunnelbanan!

Så här känns det just nu...

Vals för satan (din vän pessimisten) - Jocke Berg

Lägg dig damm

Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor, stöveltramp, hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen

Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig

Säg ditt namn
Och din hand den öppnas och sluts
Du lever din dröm, i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän
En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Ja, den var till dig

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Älskling, det är livet som leker med oss nu

Har du någonsin undrat var du är på väg i livet? Om det ens är du själv som bestämmer det? För det mesta brukar jag tro att jag själv har makten över mitt eget liv. Om inte annat för att allting skulle kännas så fruktansvärt meningslöst annars. Men just nu undrar jag. Känslor är något man uppenbart inte styr över, eller hur? Just nu leker känslorna kull, kurragömma och spökboll med mig; samtidigt och på en gång. Jag har insett att jag nu ska bygga det vuxenliv som jag skjutit på rätt länge, som jag låtsats inte ska komma. Det skrämmer mig. Jag är rädd för att göra val som jag ska ångra, eftersom att jag redan nu ångrar val jag gjorde när jag var tonåring. Jag antar att det är det som är charmen med livet, att man aldrig kommer att kunna gå tillbaka och göra om. Att det också är därför man i större mån ångrar det man inte gjorde, snarare än det man faktiskt gjort. För då vet man i alla fall hur det kändes att göra det, även om det kanske var fel.

Jag är trött på att vara den trasiga bruden. Jag vill vara den personen jag är utåt, alltid. Jag är trött på min panikångest, min rädsla för framtiden och min skräck för att leva. Jag vill våga kasta mig rätt ut och se vad som händer. Jag tror aldrig att jag egentligen vågat det. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv om tio år och känna att jag aldrig tordes ta steget rätt ut i det okända. Ta en chans, kasta tärningen och köra på. Tro på att det jag känner i maggropen är rätt...

Vågar jag...?

Dagens udda fundering

Träning är en stor del av mitt liv. Jag har precis börjat ta "lektioner" eller vad man ska säga av en personlig tränare. Jag har dock funderat lite på en sak de senaste dagarna. Jag mår sjukt bra av de där passen, eftersom att han får mig att nå en nivå till i "orka-skalan" än vad jag själv trott att jag har haft i mig. Det är en sån extrem lyckokänsla att inse det. Jag må vara lite knäpp, men jag längtar till dessa pass numera. Men frågan är då. Jag går till en kille som jag betalar för att han får mig att må grymt bra, känna mig tillfreds med mig själv och fysiskt utmattad. Är jag typ en... torsk då?

Kassörskan i ICA-butiken, killen på gymmet eller receptionisten på jobbet

Vissa människor berör oss mer än andra. Det är självklart att en nära vän kommer att betyda mer för våra liv än kassörskan på Ica Nära runt hörnet från där vi bor. De personer som betyder något för oss vet också för det mesta om det. Det intressanta i det hela tycker jag dock är att vissa personer faktiskt får en oerhörd betydelse för våra liv utan att vi själva väljer det. Utan att vi själva vill kännas vid att en vid första anblicken okänd person för oss kommer att påverka våra livsval. Utan att personen ifråga någonsin kommer att ha en aning om hur de påverkar oss. Ett bra exempel på detta är den "dyrkan" av idoler vi hyste när vi var yngre. Jag vill minnas att det tävlades om vem i Spice Girls man skulle vara. Man hade tillskrivit de olika "karaktärerna" egenskaper såsom Sporty, Posh och Ginger. Jag vill minnas att jag ville vara Sporty om jag skulle vara med och leka, mest för att hon hade minst avslöjande, bekväma kläder. Smygfeminist som jag var när jag var liten (jag vägrade klä ut mig till prinsessa också, men det är en annan historia). Det hela präglade vilka vi var i gruppen just då, och grejen som sådan gjorde att vi förstod vikten av att ha en roll i en grupp. Tjejerna i Spice Girls, och kanske framförallt deras klipska skapare, satte en ton för hur vi skulle bete oss. Trots att ingen kände dem eller medvetet tänkte på det.

I mitt vuxna liv så har Spice Girls inte speciellt stor inverkan på mina beslut. Självklart påverkas jag, liksom alla andra, av medias budskap. Men det är inte riktigt det som är syftet med det här inlägget. Syftet är snarare att beskriva hur det känns när någon kommer in i ett liv och som, utan att veta om det, har vänt upponer på det totalt. Tvingar en att se på sig själv, sitt liv och sina val ur en ny synvinkel. Egentligen kanske personen bara är en "trigger" för något man hela tiden gått och grubblat på i sitt undermedvetna. Vad det än är, så har jag träffat en sådan person nyligen. Ifrågasättandet jag gör är på gott och ont. Visserligen tror jag att jag behöver ifrågasätta; eftersom jag generellt befinner mig i ett vägskäl i mitt liv med avseende på jobb, karriär och hemstad. Men personen får mig att ifrågasätta ännu fler saker. Jag ifrågasätter de sakerna jag försakat och sagt att jag kan klara mig utan. Får mig att undra om det inte är dags att gå tillbaka några steg, göra om och göra rätt istället.

Det är egentligen oviktigt vad personen ifråga gjort för att få mig att komma till dessa insikter. Det intressanta är hur det kan hända. Hur en tämligen sluten person som jag är, och som vi alla på sätt och vis är, kan låta någon komma åt en så mycket på bara några dagar. Är det en egenskap hos personen ifråga eller är det något mellan mig och den här personen som går såpass mycket i samklang att jag omedvetet låter personen "komma åt" mig? Eller är det bara som jag var inne på förut; att personen är en trigger för något annat som jag egentligen alltid vetat om?