Jag efterlyser dem vi var. Jag efterlyser de två som älskade varandra så gränslöst och tyckte att världen var en sådan mycket bättre plats för att den andre fanns där. Jag letar med ljus och lykta efter en tid när vi var attraherade av varandra. Jag vill vända upp och ner på varenda sten för att hitta den personen jag var som älskade dig så. Som inte såg någon alternativ framtid än en med dig. Som inte på något sätt kunde tänka sig ett liv utan dig. Jag har fortfarande svårt att se mitt liv utan dig, du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig. Men som du själv säger, vi kan inte gå runt i det här rumskamratsförhållandet som vi gör nu. Du förtjänar bättre. Vad jag förtjänar det vet jag inte, men jag vet att jag unnar dig någon som kan älska dig lika gränslöst som jag en gång kunde. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra det igen. Jag vet verkligen inte. Och egentligen beror inte det på dig utan det beror på mig.
Jag har läst någonstans nu nyligen när jag letat råd på internet kring hur jag ska hantera vår situation någonting i stil med att "att älska någon och vara tillsammans med någon innebär ofta att man försöker att skydda sin partner från sina värsta sidor". Efter den devisen har jag verkligen inte levt och ibland undrar jag om det är det som är problemet. Att jag liksom, inte vet jag, inte tagit tillräckligt med hänsyn.
Jag vill bara hitta vägen tillbaka till det som var oss. Men jag vet inte om vägen är igenvuxen. Jag vet inte hur man går dit. Mitt livsmotto har alltid varit att försöka sträva framåt. Jag vet inte hur man går bakåt, och i så fall, finns det en väg till dig framåt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar