Bekräftelse

Jag har egentligen aldrig fått någon bekräftelse på mitt utseende. Jag har liksom aldrig varit "snygg". Det har funnits stunder, framförallt när jag var yngre, när jag var uppriktigt ledsen för det här. Det är inte helt lätt som tonåring att vara den "fula" i tjejgänget. Jag kommer ihåg när man var ute på krogen och dansade alla tjejer tillsammans. Man riktigt såg hur vissa killar "trappade sig nedåt" i gänget; från den snyggaste för och sen avsluta med att försöka ragga på mig. Såpass mycket självkänsla har jag dock alltid haft att jag inte gått på det där, så mycket kan jag ju säga. Samt att jag en idag kan tycka att de där killarna var rätt tragiska; trodde de inte att det syntes vad de höll på med?

Med tiden har jag kommit över det här litegrann och kommit fram till att jag ser ut som jag gör och det är bara att gilla läget liksom. Jag vägrar att lägga mig under kniven och jag försöker att träna och så för att i alla fall hålla kroppen i hyfsad trim. Brukar försöka intala mig själv att jag i alla fall har blivit tvingad att arbeta fram en charm och en glimt i ögat istället, vilket jag vet flera "snygga" tjejer som inte har. Så jag har väl klarat mig rätt bra ändå, faktiskt hittat karlar som vill ha mig med.

Men ibland är det jobbigt. Som nu. När jag slungas tillbaka till högstadiets osäkerhet och tycker att det känns som att alla runtomkring mig tittar nedlåtande på mig för att jag ser så förskräcklig ut. Precis som de flesta människor mår jag också bra av bekräftelse. Det har nu visat sig att den bekräftelse jag trodde att jag fått visat sig vara falsk marknadsföring. Jag har levt i några veckor på några få leenden och blinkningar från två olika personer. De må tyckas vara tragiskt, men är man inte van vid att få bekräftelse så är man bra på att ta tillvara på det lilla. Nu har det dock visat sig att person a) är gift och person b) spelar för "det andra laget". Min hjärna försöker nu förstå vad dessa leenden och blinkningar har betytt. Det bästa svaret den kan komma fram till just nu är någon form av peppning baserat på medlidande. Vilket känns sådär.

Och jag vet att det finns andra, bättre sätt att bli bekräftad på, som genom vad man faktiskt åstadkommer med sitt liv, hur man behandlar andra människor. Jag försöker leva efter den devisen. Men någonstans i bakhuvudet ligger tonårsdrömmen kvar. Att någon gång i livet faktiskt få känna mig snygg... Det kanske är tragiskt, men så får det vara...