I will try to fix you

Jag minns en gång för länge sen när en vän varit tillsammans med samma person i flera år, varpå det tagit slut. Min vän träffade sedan en ny efter en tid och var oerhört lycklig. Men en kväll spelades den här låten på ett dansgolv, och min vän bröt samman över sitt gamla förhållande som gått i spillror ändå. Idag är min vän fortfarande tillsammans med den nya och är lycklig. Men frågan är; kan vi någonsin komma över de där gamla förhållandena helt? Det där förhållande som börjar med en starkt flammande låga. En låga som man är övertygad om att den aldrig någonsin kommer att slockna. Men ibland gör den det ändå. Utan att man förstod hur det gått till och utan att man kunnat göra någonting åt det.

I vår ryggsäck packar vi ner den slocknade facklan, för det mesta vemodigt. Vi försöker kanske utvärdera vad som gått fel. Eller så gömmer vi den längst ner i botten på ryggsäcken och hoppas på att vi kommer att glömma bort den om vi låtsats som att den inte finns. Men jag tror inte att vi kan det. Jag tror att den här slocknade facklan, det här misslyckade förhållandet, är något vi alltid bär med oss. Vi bär med oss en bit av den personen som den här lågan flammade med, på samma sätt som den personen har fått en liten bit av oss som vi aldrig kommer att få tillbaka. Ju fler slocknade facklor vi samlar på oss desto mer förlorar vi av oss själva, men samtidigt så vinner vi något annat. Vi vinner erfarenheter och lärdomar, vilka rätt utnyttjade kan leda oss rätt länge fram i livet.

Det svåraste är att acceptera att den där slocknade facklan kommer att ligga i ryggsäcken i resten av våra liv. Det enda man kan göra är att försöka göra den till en del av sin packning och inte låta den sticka i ryggen så fort man försöker ta ett steg framåt. Och inte tro att en ny fackla kommer att kunna ersätta den gamla, att den kommer att laga en. Utan snarare lära sig att gå med sina gamla, slocknade facklor, för att sedan kunna tända en ny utan att ha gamla som sticker en i ryggen alltför mycket...