Ibland, i olika perioder i livet, har man olika behov av att ifrågasätta. Olika behov av att att fundera och förstå. Men ibland hamnar man där jag gjorde. I en värld där man inte längre tillåts förstå på sitt eget vis. När ens eget sätt att tänka och vara inte längre duger. När man blir ifrågasätt in på djupet av vem man är. När allting man var inte längre duger. När man lever med någon som skulle föreställa den som skulle hålla av en mest av allt i världen. Men som man aldrig skulle kunna visa sådant som man skrivit här, i rädslan för att bli dömd.
Hur hamnar man där? Hur låter man någon ifrågasätta en så mycket utan att gå? Hur låter man någon långsamt bryta ner en, dag för dag, tills det inte tillslut inte finns någon kvar. Tills man slutar hoppa över trottoarkanterna, slutar sparka i lövhögar och skutta i vattenpölar?
Det har tagit mig nästan två år att komma tillbaka till mig igen. Därför landade jag tillbaka i den här bloggen också. Spår av någon jag en gång var, spår av någon som fortfarande tyckte om sig själv. Det är egentligen helt sjukt. I den perioden av mitt liv när jag tyckte om mig själv som mest. När jag äntligen accepterade mig själv och försökte omfamna mig själv som den jag var. Då släppte jag in någon som krossade allt. Som långsamt förlöjligade varenda millimeter av vem jag var och försökte forma mig till någon annan. Som fick mig att lämna många av mina gamla vänner bakom mig. Och som, när han var klar, lämnade en spillra av människa kvar. En människa som aldrig trodde att hon skulle klara av att lita på någon igen. Som inte trodde att hon dög, inte ens för en sekund.
Det jag vill säga är. Man kan resa sig från det allra mesta. Men. Låt aldrig någon säga att du inte duger som du är. Inte till något pris alls. Någonsin.
Om jag är lycklig nu? Jag kan säga såhär; jag kanske inte dansar längre, men jag ler mer och mer för varje dag...
Shine on..
