Är du lycklig nu?

Ibland, i olika perioder i livet, har man olika behov av att ifrågasätta. Olika behov av att att fundera och förstå. Men ibland hamnar man där jag gjorde. I en värld där man inte längre tillåts förstå på sitt eget vis. När ens eget sätt att tänka och vara inte längre duger. När man blir ifrågasätt in på djupet av vem man är. När allting man var inte längre duger. När man lever med någon som skulle föreställa den som skulle hålla av en mest av allt i världen. Men som man aldrig skulle kunna visa sådant som man skrivit här, i rädslan för att bli dömd.

Hur hamnar man där? Hur låter man någon ifrågasätta en så mycket utan att gå? Hur låter man någon långsamt bryta ner en, dag för dag, tills det inte tillslut inte finns någon kvar. Tills man slutar hoppa över trottoarkanterna, slutar sparka i lövhögar och skutta i vattenpölar?

Det har tagit mig nästan två år att komma tillbaka till mig igen. Därför landade jag tillbaka i den här bloggen också. Spår av någon jag en gång var, spår av någon som fortfarande tyckte om sig själv. Det är egentligen helt sjukt. I den perioden av mitt liv när jag tyckte om mig själv som mest. När jag äntligen accepterade mig själv och försökte omfamna mig själv som den jag var. Då släppte jag in någon som krossade allt. Som långsamt förlöjligade varenda millimeter av vem jag var och försökte forma mig till någon annan. Som fick mig att lämna många av mina gamla vänner bakom mig. Och som, när han var klar, lämnade en spillra av människa kvar. En människa som aldrig trodde att hon skulle klara av att lita på någon igen. Som inte trodde att hon dög, inte ens för en sekund.

Det jag vill säga är. Man kan resa sig från det allra mesta. Men. Låt aldrig någon säga att du inte duger som du är. Inte till något pris alls. Någonsin.

Om jag är lycklig nu? Jag kan säga såhär; jag kanske inte dansar längre, men jag ler mer och mer för varje dag...

Shine on..

Singelkillar...

Idag tänkte jag ägna mig åt vardagsobservationer. I siktet idag finns singelkillar kring 30-strecket. Ni vet, de där som har skaffat sig ett bra jobb, schysst lägenhet och tränar sina regelbundna 3-4 dagar på gymmet. Som är ute på after work med sina jobbarkompisar varje fredag. Som tycks leva ett rätt gött liv med många sociala kontakter. Men, på samma sätt som tjejer i samma ålder (även fast de aldrig skulle erkänna det om de fick frågan) börjar känna sig stressade över att de faktiskt inte har hittat "henne" än. Det är inte lika kul att bjuda hela baren på en runda öl längre, bättre vore det om man fick bjuda "frugan" på middag på någon fin restaurang istället.

Målmedvetna och drivna som de här killarna är så blir därmed varje interaktion med det motsatta könet en chans att hitta den rätta. Eller i alla fall den rätta för kvällen om man har sån tur. Det pinsamma i det här blir då att när ett killgäng bestående av till största delen singelkillar träffar på ett gäng tjejer så blir det genast oerhört viktigt att scanna av vilka av tjejerna som är singlar eller inte. De som är det bjuds genast på oerhört mycket uppmärksamhet. Sitter en kille och pratar med två tjejer, varav den ena är singel och den andre är upptagen så kommer den upptagna högst troligtvis aldrig få en syl i vädret. Detta även om singeltjejen inte är det minsta intresserad.

Jag utövade ett ganska roligt experiment på temat för några månader sen. Jag var på en fest där jag inte kände speciellt många. Min pojkvän var där, men vi kom inte riktigt samtidigt så det var inte uppenbart att så att säga hörde ihop. Jag pratade rätt mkt med de jag kände och sen hamnade jag bredvid en kille som jag aldrig träffat förut. Han var väldigt rolig att prata med, vi hade rätt mycket gemensamt ifråga om utbildning och såna saker. Jag nämnde aldrig min civilstatus eftersom att det liksom aldrig föll sig naturligt att göra det (så det var inte med flit). Efter ett tag kom min pojkvän dit och det blev väl ganska uppenbart att jag inte var singel. Killen som jag nyss haft en sådan givande diskussion med slutade i princip att prata med mig efter det... Och det är inte första gången sådant händer.

Så jag undrar, är världen såhär tragisk? Att man inte kan få föra en konversation med det motsatta könet utan att vara intresserad av något "mer"? Att vi är så stressade som människor att vi inte har tid att lägga på personer som "bara" kommer ge oss en intressant konversation och kanske i längden ett vänskapsförhållande? Jag börjar ärligt talat tycka att det är rätt tråkigt att gå ut och socialisera med folk eftersom att man alltid blir degraderad som ointressant om man råkar berätta att man har pojkvän.

Ett tips till er desperata killar i 30-års åldern. Vi tjejer med pojkvän har i 9 fall av 10 snygga singelkompisar. Men vi kommer inte att presentera er för dem om vi inser att ni är så desperata att ni inte har 10 minuter att lägga på att prata med oss om ni inser att ni inte kan få omkull oss..

Teenage dirtbag

Att överleva sina tonår är ingen enkel match precis. Jag är så glad att jag tog mig i ett stycke ur den pärsen. Högstadiet för mig var värst. I ett läge där alla försökte skapa sin egna identiteter, gärna genom att trycka ner andra. Där det viktigaste var att bli sedd, sen hur det gick till spelade egentligen inte så stor roll. Jag minns en gammal vän till mig. När hon började högstadiet var hon en glad, öppen tjej som inte hade några somhelst problem att träffa nya människor. När vi slutade nian hade högstadiet förvandlat henne till en innesluten person utan något förtroende för sin egen förmåga till att skaffa sig ett bra liv. Varför? Hon tillhörde den gruppen av tjejer som utvecklas väldigt tidigt, och som i samband med detta la på sig några kilos övervikt. Varför ingen gjorde någonting? Jodå, det gjorde vi. Jag minns en gång på skolgården, när min tjejkompis, jag och en tjej till skulle gå från en lektion till en annan. En av killarna i annan klass skriker något om att "den feta kossan går över skolgården". Min kompis blir jätteledsen och jag minns att jag och den andra tjejen skrek något elakt tillbaks. Men vad gjorde det, skadan var ju redan skedd. Vad lärarna sa? Tja, det skulle ta ändå till andra halvan av åttan innan vi faktiskt fick en lärare som gav oss mer förklaringar än "ja, men killar är så omogna i den här åldern, bry er inte om dem".

Jag har haft komplex för min "breda rumpa" ända sedan en kille på högstadie skrek "öh, du med den breda röven" till mig i kafeterian. Sista åren har jag i och för sig bara accepterat att jag i min värld har en stor bak. Dra på trissor när min personliga tränare för några veckor sedan sa "du måste börja köra mer benböj så att du får en rumpa någon gång". Eh? Jag har ju redan världens bredaste bak, vad pratar du om, tänkte jag. Det är helt sjukt. Att Siavash i G klassen i 10 år fått mig att tro att jag har en stor rumpa. Knäpp man är.

Så vad vill jag säga med det här inlägget då? Tonåringar är förj-vliga. Högstadiet är hemskt för många. Om du går i högstadiet och känner igen dig i min vän, ryt ifrån. Säg till lärarna. Prata hemma. Tjata. Om det inte funkar, byt skola. Men ta för guds skull inte åt dig. Jag vet att det är en klen tröst, men det är i 9 fall av 10 inte dina mobbare som är "vinnarna" i slutändan. Tvärtom. Många av de som var taskiga mot mig jobbar idag i kassan på Ica och är lönnfeta. Det är ganska kul faktiskt.

Men framförallt. Har du sagt elaka, omotiverade saker till någon? Försvarat det med att de måste fatta att det är ett skämt? Fråga dig då om du skulle ta det som ett skämt om de sa samma sak till dig. Och även om ditt svar är ja, tänk igen. Ingen människa förtjänar att behöva använda 10 år till att bearbeta högstadiet. Du vet inte vilka intryck dina ord gör, så väg dem på guldvåg. Och du, det är aldrig försent att be om ursäkt.

"I'm sorry,

this illusion

have cost you a lot of pain"

Klåparen.

Jag får mer och mer förståelse för de människor som blir arbetslösa och som tillslut ger upp att söka jobb och väljer att leva på diverse bidrag. Det är hårt att få avslag på avslag. Att gång på gång fundera vad man gjorde fel på intervjun, vad det är i ens kvalifikationer som inte är bra nog eller än värre, vad det är i ens personlighet och framtoning som gör att man inte räckte till. Vilka fel de hittade på en. Jag anser mig fortfarande tillräckligt envis för att inte ge upp ännu, men jag känner mig ändå rätt knäckt. Jag försöker se det som att vartenda avslag jag får för mig vidare mot ett ja, men det är svårt. Det är svårt att försöka se något positivt i att inse att 5 års studier och en massa engagemang vid sidan av studierna inte betalar av sig. Att det är något annat som spelar roll, något ogreppbart som jag inte förstår. Som jag inte kan fejka mig till att jag har.

Hur beter man sig för att få ett jobb? Hur gjorde du för att få det jobbet du har idag?

Vi blev som dom andra...

Jag vet inte om det ligger i ungdomens sätt att vara, men ibland känns det som att en av de största rädslor som finns från det att man fyller en sisådär 16 tills dess att man är i övre 20-års åldern är att "bli som dom andra". Att slukas upp i en massa av det som är mänskligheten; att inte vara sin egen, att inte vara en egen person. De senaste dagarna har jag roat mig med att lyssna på svenska låttexter från bl.a. Kent (framförallt innan Vapen och ammunition skivan), Snook (och även de två solokarriärerna från de herrarna) m.fl. Det vill säga texter som har skrivits av textförfattare i 20 års åldern. Vad sägs om rader som

"Jag ville vara speciell..." (Beskyddaren, Kent)

"Jag är fartblind, kriminell

Som om jag bryr mig" (Revolt III, Kent)

"Vi blir aldrig som dom från stan" (Ack, Sundbyberg, Oskar Linnros)

"Vi är inte äkta, för att va äkta, vi är bara äkta för oss själva" (Frankenstein Boogie, Snook)

Min poäng? Att vi är rädda för att hamna i ett fack och tappa kontrollen över våra liv. Vi vill så mycket med det för såvitt vi vet har vi bara ett. Jag känner precis som de här herrarna gör. Jag är skräckslagen inför att hamna i en vardagslunk där jag inte längre har kontrollen. Där jag bara låter dagarna glida förbi utan att göra aktiva val. Där jag gör vad samhället väntar sig av mig att göra, enkom för att det är vad som förväntas av mig. Där glädjen som jag i dagsläget känner i livet förtas av ansvar för saker som jag idag inte vill ha ansvar för.

Så min fråga är; vad händer sedan? Vad händer när den ifrågasättande rebellen faktiskt växer upp? Kommer jag att sälla mig till samhället på ren rutin eller är det ett aktivt val som man magiskt bestämmer sig för att göra om några år, även fast det idag känns så osannolikt långt borta från den jag är? Jag vill inte sluta vara den ifrågasättande, tänkande och "svåra" människa som jag är. Det har tagit mig 25 år att lära mig att acceptera henne för den hon är och faktiskt älska henne för alla knasiga tankar hon har. Så inte f-n tänker jag släppa henne nu... ¨

"When I grow up I'll be stable...?"

Inspirerad

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tillsynes okända personer som får en underligt stor inverkan på ens liv. Jag har hittat två till sådana inom kort tid. Jag vet inte vad det är med mig, om jag helt plötsligt blivit en mycket mer öppen människa och därmed har lättare att ta till mig av vilka andra är och vad de försöker dela med sig av. Eller om det är så att jag nu hamnat på en plats där folk är mycket mer benägna att dela med sig av sig själva till sina medmänniskor. Att de människor jag träffar nu helt enkelt inte är lika självupptagna och egoistiska. Om det är det senare som gäller så hoppas jag verkligen att jag kan lära mig att vara lika underbar och gullig mot dem som de är mot mig. Jag vill kunna få folk att le och må bättre med sig själva. Ge tillbaka av all den energi jag får från andra.

Blame it on the alcohol...

Jag funderar ibland på vad som är socialt accepterat och inte. Jag har, som säkerligen redan framgått, varit student i X antal år nu. Mitt studentliv har varit ganska "vilt" i perioder och det har funnits tider när jag regelrätt supit 2 gånger i veckan. Jag har bekanta som har legat (eller ligger) på en hårfin gräns till vad som kallas för alkoholism. Men det är aldrig någon som har ifrågasatt det här levernet, knappt mina föräldrar.

De senaste två åren har jag börjat ta mig ur den här cirkeln. Efter att ha jobbat på krog så länge som jag har så tror jag att man tillslut har två vägar; antingen börja dricka ännu mer (vardagsdricka) eller bli som jag blev och bli anti allt vad alkohol heter. Jag har alltid tränat under dessa perioder, vilket väl troligen är det som räddat mig från att det ska synas för mycket på min kropp vad jag håller på med. Vad som hänt nu? Nu blir jag ifrågasatt. Några kommentarer:

- Men du, ska du inte ens ha ett glas vin?

- Hörru, du kommer ju bli helt socialt missanpassad om du inte klarar en dag utan att träna

- Kom igen, en öl kan du väl ta i alla fall?

Till och med min mamma benämner mig som "renlevnadsmänniska" för att jag vägrar dricka vin till maten/ta en whiskey med henne på kvällen när jag är där och hälsar på.

Jag blir bara så trött. Jag mår bättre nu än vad jag någonsin gjort förut. Jag orkar mer på dagarna, jag är gladare, min mage krånglar mindre och jag är tillfreds med hur min kropp ser ut. Jag finner glädje i den timme träning jag gör per dag och oavsett hur pissigt allt annat känns så gör det mig glad. Glad på ett sätt som alkoholen aldrig någonsin fått mig att vara, min alkoholkonsumtion är snarare ett mått på hur dåligt jag mått under vissa perioder. Så kan någon berätta för mig varför det är nu folk helt plötsligt ska börja lägga sig i min livsstil? När det värsta som drabbar mig nu är en benhinneinflammation och inte magkatarr, övervikt och en trasig lever? Varför såg ingen mina rop på hjälp när jag faktiskt behövde den när jag drack för att döva mina känslor efter uppbrottet med mitt ex för ett antal år sedan? Jag har också reflekterat över det faktum att om jag tränat med ett lag, eller för den delen om jag vore kille som försökte bygga muskler, så hade ifrågasättandet förmodligen varit mindre. Jag brukar inte bry mig så mycket om skillnader mellan kvinnor och män i samhället, men just i det här fallet stör det mig...

Varför är en hälsosam livsstil så oerhört ifrågasatt? Vems problem förutom mitt eget är det om jag väljer att åka och träna direkt efter jobbet istället för att åka hem och kolla på TV? Vems kväll förstör jag om jag inte dricker på krogen? Vem kommer lida av att jag hellre äter en sallad än en hamburgetallrik på afterworken? Och om ingen brydde sig om min magkatarr, varför är då min inflammerade benhinna ett sådant stort problem? Någon som känner igen sig?

Då stänger jag själen

klämmer ihjäl den

hittar en himmelsk drog...