"Jag ville vara speciell..." (Beskyddaren, Kent)
"Jag är fartblind, kriminell
Som om jag bryr mig" (Revolt III, Kent)
"Vi blir aldrig som dom från stan" (Ack, Sundbyberg, Oskar Linnros)
"Vi är inte äkta, för att va äkta, vi är bara äkta för oss själva" (Frankenstein Boogie, Snook)
Min poäng? Att vi är rädda för att hamna i ett fack och tappa kontrollen över våra liv. Vi vill så mycket med det för såvitt vi vet har vi bara ett. Jag känner precis som de här herrarna gör. Jag är skräckslagen inför att hamna i en vardagslunk där jag inte längre har kontrollen. Där jag bara låter dagarna glida förbi utan att göra aktiva val. Där jag gör vad samhället väntar sig av mig att göra, enkom för att det är vad som förväntas av mig. Där glädjen som jag i dagsläget känner i livet förtas av ansvar för saker som jag idag inte vill ha ansvar för.
Så min fråga är; vad händer sedan? Vad händer när den ifrågasättande rebellen faktiskt växer upp? Kommer jag att sälla mig till samhället på ren rutin eller är det ett aktivt val som man magiskt bestämmer sig för att göra om några år, även fast det idag känns så osannolikt långt borta från den jag är? Jag vill inte sluta vara den ifrågasättande, tänkande och "svåra" människa som jag är. Det har tagit mig 25 år att lära mig att acceptera henne för den hon är och faktiskt älska henne för alla knasiga tankar hon har. Så inte f-n tänker jag släppa henne nu... ¨
"When I grow up I'll be stable...?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar