Att döda drömmar...

Jag brukar alltid hata att kolla på de första uttagningarna till Idol. Jag skäms så mycket för de där stackarna som står och sjunger och verkligen tror att de kan sjunga. Att de är så nära att bli upptäckta nu och att deras dröm kommer att slå in i övermorgon. Att domarna snart ska ställa sig upp och applådera för att de är så sjukt bra. Jag tycker mest synd om dem som faktiskt har haft folk omkring dem som sagt att de är bra, där ingen har vågat vara ärlig mot dem. Dessa personer blir ju uppriktigt ledsna när de får skit från domarna. Sen kan jag kanske inte känna samma medlidande med de personerna som uppenbart saknar självdistans och bara blir förbannade och anser att den samlade kompetensen som sitter framför dem är helt aningslösa om vad musikbranschen handlar om. Jo tjena du...

Varför jag kom och tänka på det här? Just nu känner jag mig som en av de där Idoldeltagarna. Jag ska snart gå på min egen privata "audition" och är livrädd för att få min dröm krossad. Att höra att jag inte är tillräckligt bra på något jag verkligen älskar att göra. Att jag inte är tillräckligt bra för att ta det ett steg till. Det här med att ha självdistans är något jag värdesätter väldigt högt och därför skulle det vara ganska jobbigt för mig att inse att jag är precis lika aningslös som de där stackarna i Idol. Nog för att man ska satsa på det man drömmer om och jobba stenhårt för att uppnå det, men ibland tror jag också att man kanske får inse att man inte har begåvningen till vissa saker. Att vissa saker aldrig kommer falla sig så naturligt för en så att det är något som man skulle kunna syssla med "på riktigt", hur mycket man en kämpar. Jag är en vinnarskalle och har oerhört svårt att ge upp, jag har sjukt svårt att acceptera att jag inte kan bli tillräckligt bra på det jag vill bli bra på. Så vi får väl se helt enkelt, hur knäckt jag blir och hur dåligt det går. Om jag faktiskt har någon självdistans eller ej...

Dance like nobody is watching...