Teenage dirtbag

Att överleva sina tonår är ingen enkel match precis. Jag är så glad att jag tog mig i ett stycke ur den pärsen. Högstadiet för mig var värst. I ett läge där alla försökte skapa sin egna identiteter, gärna genom att trycka ner andra. Där det viktigaste var att bli sedd, sen hur det gick till spelade egentligen inte så stor roll. Jag minns en gammal vän till mig. När hon började högstadiet var hon en glad, öppen tjej som inte hade några somhelst problem att träffa nya människor. När vi slutade nian hade högstadiet förvandlat henne till en innesluten person utan något förtroende för sin egen förmåga till att skaffa sig ett bra liv. Varför? Hon tillhörde den gruppen av tjejer som utvecklas väldigt tidigt, och som i samband med detta la på sig några kilos övervikt. Varför ingen gjorde någonting? Jodå, det gjorde vi. Jag minns en gång på skolgården, när min tjejkompis, jag och en tjej till skulle gå från en lektion till en annan. En av killarna i annan klass skriker något om att "den feta kossan går över skolgården". Min kompis blir jätteledsen och jag minns att jag och den andra tjejen skrek något elakt tillbaks. Men vad gjorde det, skadan var ju redan skedd. Vad lärarna sa? Tja, det skulle ta ändå till andra halvan av åttan innan vi faktiskt fick en lärare som gav oss mer förklaringar än "ja, men killar är så omogna i den här åldern, bry er inte om dem".

Jag har haft komplex för min "breda rumpa" ända sedan en kille på högstadie skrek "öh, du med den breda röven" till mig i kafeterian. Sista åren har jag i och för sig bara accepterat att jag i min värld har en stor bak. Dra på trissor när min personliga tränare för några veckor sedan sa "du måste börja köra mer benböj så att du får en rumpa någon gång". Eh? Jag har ju redan världens bredaste bak, vad pratar du om, tänkte jag. Det är helt sjukt. Att Siavash i G klassen i 10 år fått mig att tro att jag har en stor rumpa. Knäpp man är.

Så vad vill jag säga med det här inlägget då? Tonåringar är förj-vliga. Högstadiet är hemskt för många. Om du går i högstadiet och känner igen dig i min vän, ryt ifrån. Säg till lärarna. Prata hemma. Tjata. Om det inte funkar, byt skola. Men ta för guds skull inte åt dig. Jag vet att det är en klen tröst, men det är i 9 fall av 10 inte dina mobbare som är "vinnarna" i slutändan. Tvärtom. Många av de som var taskiga mot mig jobbar idag i kassan på Ica och är lönnfeta. Det är ganska kul faktiskt.

Men framförallt. Har du sagt elaka, omotiverade saker till någon? Försvarat det med att de måste fatta att det är ett skämt? Fråga dig då om du skulle ta det som ett skämt om de sa samma sak till dig. Och även om ditt svar är ja, tänk igen. Ingen människa förtjänar att behöva använda 10 år till att bearbeta högstadiet. Du vet inte vilka intryck dina ord gör, så väg dem på guldvåg. Och du, det är aldrig försent att be om ursäkt.

"I'm sorry,

this illusion

have cost you a lot of pain"