Singelkillar...

Idag tänkte jag ägna mig åt vardagsobservationer. I siktet idag finns singelkillar kring 30-strecket. Ni vet, de där som har skaffat sig ett bra jobb, schysst lägenhet och tränar sina regelbundna 3-4 dagar på gymmet. Som är ute på after work med sina jobbarkompisar varje fredag. Som tycks leva ett rätt gött liv med många sociala kontakter. Men, på samma sätt som tjejer i samma ålder (även fast de aldrig skulle erkänna det om de fick frågan) börjar känna sig stressade över att de faktiskt inte har hittat "henne" än. Det är inte lika kul att bjuda hela baren på en runda öl längre, bättre vore det om man fick bjuda "frugan" på middag på någon fin restaurang istället.

Målmedvetna och drivna som de här killarna är så blir därmed varje interaktion med det motsatta könet en chans att hitta den rätta. Eller i alla fall den rätta för kvällen om man har sån tur. Det pinsamma i det här blir då att när ett killgäng bestående av till största delen singelkillar träffar på ett gäng tjejer så blir det genast oerhört viktigt att scanna av vilka av tjejerna som är singlar eller inte. De som är det bjuds genast på oerhört mycket uppmärksamhet. Sitter en kille och pratar med två tjejer, varav den ena är singel och den andre är upptagen så kommer den upptagna högst troligtvis aldrig få en syl i vädret. Detta även om singeltjejen inte är det minsta intresserad.

Jag utövade ett ganska roligt experiment på temat för några månader sen. Jag var på en fest där jag inte kände speciellt många. Min pojkvän var där, men vi kom inte riktigt samtidigt så det var inte uppenbart att så att säga hörde ihop. Jag pratade rätt mkt med de jag kände och sen hamnade jag bredvid en kille som jag aldrig träffat förut. Han var väldigt rolig att prata med, vi hade rätt mycket gemensamt ifråga om utbildning och såna saker. Jag nämnde aldrig min civilstatus eftersom att det liksom aldrig föll sig naturligt att göra det (så det var inte med flit). Efter ett tag kom min pojkvän dit och det blev väl ganska uppenbart att jag inte var singel. Killen som jag nyss haft en sådan givande diskussion med slutade i princip att prata med mig efter det... Och det är inte första gången sådant händer.

Så jag undrar, är världen såhär tragisk? Att man inte kan få föra en konversation med det motsatta könet utan att vara intresserad av något "mer"? Att vi är så stressade som människor att vi inte har tid att lägga på personer som "bara" kommer ge oss en intressant konversation och kanske i längden ett vänskapsförhållande? Jag börjar ärligt talat tycka att det är rätt tråkigt att gå ut och socialisera med folk eftersom att man alltid blir degraderad som ointressant om man råkar berätta att man har pojkvän.

Ett tips till er desperata killar i 30-års åldern. Vi tjejer med pojkvän har i 9 fall av 10 snygga singelkompisar. Men vi kommer inte att presentera er för dem om vi inser att ni är så desperata att ni inte har 10 minuter att lägga på att prata med oss om ni inser att ni inte kan få omkull oss..