Det finns så många bilder av mig själv som jag matades med när jag var tonåring. Under en period när man är som mest mottaglig för vad andra tycker och tänker om en, därför att det är enklare än att själv söka inom sig själv och hitta vem man är. Inom en är det, i alla fall för mig, full storm och varenda gång jag försökte hitta något vettigt svar på mina frågor om vem jag var kändes det som att jag fastnade i mig själv och i alla mina existensiella funderingar. Till exempel hade jag en naturkunskapslärare som propsade på att jag var ju så begåvad inom teknik, kemi och biologi så självklart var jag tvungen att välja något inom detta. Så via detta skrotades alla planer på en karriär inom humanioraområdet. Jag undrar fortfarande vad som hänt om hon varit min svenskalärare istället... Jag anklagar henne inte, men nu såhär i efterhand kan jag se hur hon litegrann ville att jag skulle någon jag kanske egentligen inte var. Min klass var hennes sista innan pension, många i klassen var rätt ointresserade av hennes ämnen och jag var en av de få som faktiskt försökte. Hon ville väl peppa en elev att gå i samma spår som hon gjort skulle jag tippa på. Inget fel i det egentligen. Synd bara att jag var dum nog att lyssna till det istället för mig själv .
En annan spännande sak i min bild av mig själv och hur den påverkats av andra är det här med träning och idrott. Jag har alltid varit "bollanalfabet" och aldrig kunnat hantera dessa runda ting. Som grädde på moset var jag också rätt sen i min grovmotoriska utveckling, till skillnad från de flesta barn (tydligen) så utvecklade jag finmotoriken först. Så alltså; under hela min låg- och mellanstadietid så var jag kass på alla fysiska aktiviteter. Cyklade med stödhjul längst, kunde inte hoppa hopprep och så vidare. Däremot så höll jag på med en hel del grejer på fritiden, ridning var favoriten men simmade och dansade också under perioder. Men ordet "okoordinerad" lades ändå till i min självbild. När sedan högstadiet kom hade jag ridningen som "elevens val". Mina idrottslärare då hyste en uppfattning om att ridning inte var en idrott, så de brukade till och från berätta för oss om hur dålig hälsa vi skulle ha i framtiden om vi inte började träna. Det ska sägas att jag under denna tid var i stallet 7 dagar i veckan och mockade, bar hö, jagade hästar i leriga hagar och så vidare, samt gick på gympa någon gång i veckan. Men jag lyssnade på vad de sa, och la till orden"otränad" och "fysiskt inaktiv" i min egen självbild.
Om vi snabbspolar några år framåt. Idag tränar jag 6-7 pass i veckan, till stor del dansaerobics men även en hel del styrketräning. Jag har en ganska lång skadehistoria bakom mig på grund av överträning. Jag har fortfarande svårt att tycka att jag tränar mycket, för i min självbild så ligger ovan nämnda ord fortfarande kvar. På grund av att jag fortfarande tror att jag är okoordinerad så har jag ständigt skjutit på en dröm om att bli aerobicsinstruktör. Träning är bland det roligaste jag vet, men jag var tvungen att hitta något som inte inkluderar bollar. Det är också något som jag mycket väl hade kunnat se som en bransch för min framtida karriär om jag hade gjort valet idag.
Vad jag försöker säga med detta inlägg? Som jag skrev i början. Jag tror att det är bra att vara lyhörd och lyssna på andra, men man ska samtidigt ha klart för sig att det inte på något sätt avgör vilka gränser man har eller vad man egentligen är bra på. Det är viktigt att känna efter inom sig. Jag fick en mycket intressant fråga på en arbetsintervju för ett tag sen. I vilka lägen försvinner tiden när du gör något? För mig är det knappast när jag håller på med de naturvetenskapliga ämnena och därför ska jag nu, sent om sider, på något sätt försöka krångla mig ur den yrkesbanan. Och jag ska, ska försöka hitta modet att anmäla mig till den där instruktörsutbildningen...
När försvinner tiden för dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar