Ibland vill man bara ta livet oseriöst. Bara flumma runt och inte göra något vettigt alls, inte bry sig om vilka saker man borde göra, borde ha gjort. Framförallt inte bry sig om vad andra tycker eller hur man borde bete sig. Skratta åt sig själv för hur flummig man faktiskt kan vara. Jag imponeras av människor som klarar av att göra det här ofta. Jag tror att det är då man har rätt att benämna sig för svävande saker såsom "levnadskostnär". När man klarar av att var nyskapande och tänka utanför ramarna och göra det som faller en in just då. Jag tror att jag kan det, periodvis. De perioderna, hur korta de än må vara, är alltid de lyckligaste. Det kan räcka att jag tar ett par danssteg längs gatan när jag går hem från tunnelbanan för att mp3-spelaren har råkat slumpa fram "min" låt (ja, jag och min mp3-spelare har ett mycket nära förhållande). Att hoppa lite lätt från trottoarkanten eller sparka i en lövhög på samma sätt som barn gör. Jag tror att det kallas livglädje? Och sen om personerna runtomkring mig tycker att jag är konstig, då får de göra det då. Eller dansa med mig längs gatan istället.
Det finns så många saker i livet som är ångestfyllda. Skaffa jobb, få barn, göra karriär, ha ett bra förhållande. Jag tror att vi alla hanterar dessa krav på olika sätt. Vissa ignorerar dem helt, vissa följer dem slaviskt. Jag tänker inte ljuga, jag vill uppnå alla de där sakerna. Men jag vill göra det på mitt sätt. Jag vägrar låta mig stoppas in i ett fack och jag tänker inte på några villkors vis sluta njuta av livet. Jag hyser inga föreställningar om att jag på något sätt är unik i mitt sätt att vara, men jag tror att många av oss skulle må bättre av att bara leka lite ibland. Släppa på vad som är "rätt" och "i sin ordning". Hoppa mer i vattenpölar och leka i lövhögar.
Så om du ser en halvknasig brud dansa längs gatorna i Stockholm och avsluta med ett skutt över trottoarkanten, då är det troligen jag...
Svar på din kommentar:
SvaraRaderaTack! Det var väl ingen dum fråga :) Det som syns mest här är en brun ögonskugga från IsaDora (mörkaste färgen i paletten "44 Chocolate Brown") blandat med ögonpennan "Golden Days" från Make Up Store. Glittret är från Wet n Wild. Den lilaglittriga skugga jag brukar ha (bild: http://metrobloggen.se/socker/2011/04/29/everything-is-just-repeating/) är "Empire" från Make Up Store. Har även svart ögonpenna längst ut i kanterna.
Kul att bloggen får dig på bra humör! :)
hej du!
SvaraRaderaHar du tagit bort möjligheten att kommentera?
tycker jättemycket om ditt inlägg om att man bara ska lyssna på sig själv och därigenom skapa sig en egen självbild. jag har själv fått göra detta, och det tog lång tid. inte ens säker på att jag är där än. Samtidigt är jag glad att jag slutat leta efter vem jag ska vara, utan bara just vara. jag är inte säker på att man kan resonera sig fram till (ens med sig själv) vem man är, utan man måste helt enkelt låta instinkterna ta över ibland, och bara glida med och se vart resan leder hän. Det där med att man lyssnade på vilken utbildning man skulle välja känner jag definitivt igen, fast i mitt fall var det min pappa som var lite för dominerade i början, jag sökte mig själv vidare sedan och hoppas att jag hamnar hyffsat rätt :) antar att jag får se när jag väl kommer ut på arbetsmarknaden. Vad har du själv läst? jag läser statsvetenskap just nu :).
ha en trevlig helg!
som vanligt väldigt välskrivna och insiktsfulla inlägg! gillar dikten :)
mvh
Jörgen
@Jörgen: Satt och pillade lite med inställningarna bara så var tvungen att godkänna kommentaren själv =).
SvaraRaderaJag håller med dig om att man inte logiskt kan resonera sig fram till vem man är, för då kommer man högst troligen stoppa in sig själv i det fack som är "lämpligast". Istället måste man stanna och lyssna, känna efter. Som jag skrev, inse när tiden försvinner för en själv och sen sikta mot sådana saker. Jag har läst teknisk/naturvetenskapliga ämnen men letar febrilt jobb som kanske inte riktigt har med det att göra, så får vi se =). Kul att du gillar min blogg, har du en egen förresten?